Så Jävla Metal - Eller - Så Jävla Amatöraktigt

Ja du Yasin Hillborg tillvardags trummis i helt okej men inte mer oldschooldödsbandet Crucifyre, det här med film var väl verkligen inte riktigt din grej?

Yasin sitter med guldkort på handen, han har lyckats hitta helt rätt folk att intervjuva, de som var med och har betytt något för Svensk metal är med framför kameran (förutom de som trillat av pinn då).
Tyvärr spelar han bort korten i en helt ologisk ordning vilket resulterar i en av de sämsta musikdokumentärerna jag sett, och jag har sett många.

Ett stort fel är att varje gång ett nytt band presenteras i någorlunda kronologisk ordning så blir det som att filmen startar om från början.
Nu skall filmen handla om November, nu skall filmen handla om Bathory, nu skall filmen handla om Europe, nu ska filmen handla om Entombed osv...
Det överblickande ögat om hur allt hänger ihop finns inte till, det är start och stopp med ologiskt berättande och lösklippta citat in i evigheten.

Sedan då filmen vid flertalet gånger hoppar tillbaka till just Europe och deras festhistorier så tror jag att tiden står still, det finns inget som driver filmens handling (som knappt existerar) framåt, inget driv i berättandet.
Framförallt tror jag inte Yasin VET vad han vill berätta eller ännu tydligare HUR han ska berätta det.

Sedan då det skall handla om Black Metal så vänder han sig till Norge och kyrkbränder där Satyricon får säga några lösryckta ord, var det inte Svensk metal det skulle handla om?
Varför då inte snacka med några av förgrundsfigurerna inom Svensk 90-tals black (där jag tror att vi befinner oss kronologiskt vid det laget) som Morgan (Marduk, som jag har för mig skymtar förbi i ett 1 sekundsklipp vid ett annat tillfälle) eller nissarna från Dark Funeral?

Det finns några roliga anekdoter i filmen till trots, dessvärre så är de inbakade i ett lager av ologiskt berättande i en film som får något jag gillar mer än det mesta att framstå som oerhört tråkigt.
Dramaturgin är så ickeexisterande att då filmen efter alldeles förlång speltid väl tar slut så gör den det med ett litet plopp på ett ställe utan förvarning, det är bara slut, ingen uppbyggnad ingenting.

Vill du veta mer om Svensk metal så föreslår jag att det blir till att ta på sig glasögonen och krypa upp i soffan med Swedish Death Metal och Blod Eld Död.
Böcker där författarna förstått det här med att man måste kunna berätta en historia för att det skall bli underhållande.
Tyvärr finns det ännu ingen fullgod dokumentär på Svenska om metal, det är fortfarande böcker som gäller.

En andra åsikt?
Paula Goes Apocalypse ger sin syn på detta misslyckande.