Raubtier på omslaget.
Nog för att det kan vara kul att driva med folk från landet ibland men nu börjar metahumorn bli löjlig.
Ingen kan väl säga att dem uppskattar detta på allvar?
Visar inlägg med etikett Close-Up Magazine. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Close-Up Magazine. Visa alla inlägg
fredag 2 mars 2012
onsdag 5 oktober 2011
Close-Up: Det Sjunkande Skeppet
Att Close Up Magazine bara blivit sämre och sämre är det väl ingen vettig människa som missat.
Nog för att min smak inte är kompatibel med många andras och att just mina favoritband sällan dyker upp är inte något som jag hänger upp mig för mycket på.
Vi tycker alla olika om olika saker.
Men, det är just deras slentrian, CU har blivit äckligt förutsäga.
Samma band år ut och in, nummer efter nummer, visst finns det ljusglimtar men de är ofta uppdelade på 3 korta bandintervjuer på en sida.
De stora artiklarna skall alltid gå till samma band, hur mycket kan de ha att berätta varje jävla år?
I det aktuella numret har vi Machine Head, Turbonegro, The Haunted och Iced Earth för att nämna några av de mossiga akterna som ständigt återvänder.
I den lilla rutan med info ang nästa nummer kan vi med spänning läsa att det kommer innehålla Korn (IGEN!) och Megadeth (ALLVARLIGT?!?).
Det är ungefär samma jävlar som täckt varje nummer sedan 2003, med några få undantag.
För ibland glimmar det till, men slentrianen återvänder snabbt oftast i efterföljande nummer.
Om man dessutom kikar på de små listorna som skribenterna lyssnar på för tillfället så visar dem ofta en stor rikedom av band som inte annars figurerar i tidningen förutom i en liten recension.
Tyvärr finns det ännu inget fullgott substitut för Close-Up.
Sweden Rock Magazine har ännu inte kommit dit till att varje nummer är köpvärt, idagsläget nöjer jag mig med ca 3 nummer per år då innehållet lockar.
Utländska tidningar som Zero Tolernace Magazine är lite för navelskådande i sin underground miljö där skall vara glad om man känner till 30% av banden.
Decibel Magazine har jag fortfarande inte hittat någonstans i detta land.
Nog för att min smak inte är kompatibel med många andras och att just mina favoritband sällan dyker upp är inte något som jag hänger upp mig för mycket på.
Vi tycker alla olika om olika saker.
Men, det är just deras slentrian, CU har blivit äckligt förutsäga.
Samma band år ut och in, nummer efter nummer, visst finns det ljusglimtar men de är ofta uppdelade på 3 korta bandintervjuer på en sida.
De stora artiklarna skall alltid gå till samma band, hur mycket kan de ha att berätta varje jävla år?
I det aktuella numret har vi Machine Head, Turbonegro, The Haunted och Iced Earth för att nämna några av de mossiga akterna som ständigt återvänder.
I den lilla rutan med info ang nästa nummer kan vi med spänning läsa att det kommer innehålla Korn (IGEN!) och Megadeth (ALLVARLIGT?!?).
Det är ungefär samma jävlar som täckt varje nummer sedan 2003, med några få undantag.
För ibland glimmar det till, men slentrianen återvänder snabbt oftast i efterföljande nummer.
Om man dessutom kikar på de små listorna som skribenterna lyssnar på för tillfället så visar dem ofta en stor rikedom av band som inte annars figurerar i tidningen förutom i en liten recension.
Tyvärr finns det ännu inget fullgott substitut för Close-Up.
Sweden Rock Magazine har ännu inte kommit dit till att varje nummer är köpvärt, idagsläget nöjer jag mig med ca 3 nummer per år då innehållet lockar.
Utländska tidningar som Zero Tolernace Magazine är lite för navelskådande i sin underground miljö där skall vara glad om man känner till 30% av banden.
Decibel Magazine har jag fortfarande inte hittat någonstans i detta land.
onsdag 2 februari 2011
Nej Jag Hade Rätt
Evergrey's singel Wrong medföljde senaste CUM's sats, jag förväntade mig inte att det skulle vara bra och jag hade inte fel utan helt rätt.
Sjukt tråkig välspelad välproducerad mesmetal, visst får man spela välspelad välproducerad mesmetal men då ska den inte vara tråkig.
Tråkigheten botas bäst med bra låtar, detta gör materialet intressant, en bra låt var det inte.
Den värsta besvikelsen över nya numret har lagt sig, men som sagt det har varit få gånger de senaste åren jag varit nöjd med ett nytt nummer, så jag är van.
Sen att Social Distortion's nya fick en 8'a i betyg är bara fel.
Det är helt okej att spela gubbrock, men inte tråkig sådan och som vi vet botas tråkighet med bra låtar vilket det knappt finns på detta avskräde till plastbit.
2004 = Bra gubbrock med lite potens.
2011 = Mjääääk.
Sjukt tråkig välspelad välproducerad mesmetal, visst får man spela välspelad välproducerad mesmetal men då ska den inte vara tråkig.
Tråkigheten botas bäst med bra låtar, detta gör materialet intressant, en bra låt var det inte.
Den värsta besvikelsen över nya numret har lagt sig, men som sagt det har varit få gånger de senaste åren jag varit nöjd med ett nytt nummer, så jag är van.
Sen att Social Distortion's nya fick en 8'a i betyg är bara fel.
Det är helt okej att spela gubbrock, men inte tråkig sådan och som vi vet botas tråkighet med bra låtar vilket det knappt finns på detta avskräde till plastbit.
2004 = Bra gubbrock med lite potens.
2011 = Mjääääk.
tisdag 1 februari 2011
From Now On We Are Enemies You And I
Jag och Close-Up Magazine har en lång historia tillsammans, en som sträcker sig 100 nummer och 13 år.
Men det har de senaste åren knakat i fogarna, vi har vuxit isär, där jag velat ha mer black, thrash och death har Close-Up velat skriva sitt 11 repotage om In Flames Anders Fridéns mentala hälsa samt hälsa på för 12 gången hos den jobbiga jäveln i Mustasch.
Så idag kom nu ett nytt nummer och glad som ett barn sprintar jag till brevlådan för att utbrista i ett "NEJ!", det visar sig att den glade Ralf från nämna moppemuscheband ståtar på omslaget.
Sedan har de utnämnt klantarna i Human Desolation till numrets demoband, vilket säger enhel del om CUM's fallande stjärna, för det är ett kasst band med speciellt en kass person i sättningen sittandes på emotronen.
Ni kan läsa en mer passande recension av deras demo på Global Domination.
Sedan börjar fler och fler duktiga skribenter fly över till Sweden Rock Magazine som tidigare var en dåligt skämt men nu börjat skärpa till sig efter att den duktige skribenten med världens mest feminina kroppshållning Martin Carlsson tagit över tidningen.
Den tar sig men måste upp lite till innan jag kan hoppa över det sjunkande skeppet Close-Up.
Tills dess får jag vara glad åt det lilla utrymme som de i mina ögon intressanta banden får, medans bajs-Ralf får babbla skit på ytterliggare 10 sidor.
Men det har de senaste åren knakat i fogarna, vi har vuxit isär, där jag velat ha mer black, thrash och death har Close-Up velat skriva sitt 11 repotage om In Flames Anders Fridéns mentala hälsa samt hälsa på för 12 gången hos den jobbiga jäveln i Mustasch.
Så idag kom nu ett nytt nummer och glad som ett barn sprintar jag till brevlådan för att utbrista i ett "NEJ!", det visar sig att den glade Ralf från nämna moppemuscheband ståtar på omslaget.
Sedan har de utnämnt klantarna i Human Desolation till numrets demoband, vilket säger enhel del om CUM's fallande stjärna, för det är ett kasst band med speciellt en kass person i sättningen sittandes på emotronen.
Ni kan läsa en mer passande recension av deras demo på Global Domination.
Sedan börjar fler och fler duktiga skribenter fly över till Sweden Rock Magazine som tidigare var en dåligt skämt men nu börjat skärpa till sig efter att den duktige skribenten med världens mest feminina kroppshållning Martin Carlsson tagit över tidningen.
Den tar sig men måste upp lite till innan jag kan hoppa över det sjunkande skeppet Close-Up.
Tills dess får jag vara glad åt det lilla utrymme som de i mina ögon intressanta banden får, medans bajs-Ralf får babbla skit på ytterliggare 10 sidor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
