The Thousandfold Epicentre

The Devils Blood har ryckt upp sig och det rejält.
Efter en bra mcd vid namn Come Reap släpptes det enorma sömnpillret The Time Of No Time Evermore för ca 2 år sedan och allt mitt intresse försvann rätt snabbt.

Men nu släpper de nytt och det mesta är trevligt nog bättre.
Intressantare och mer medryckande låtskrivande i en mycket varm produktion med många lager gitarrer i dueller och harmonier.
Det är fortfarande psykadeliskt, flummigt och svävande men denna gång är det riktigt bra genomfört.

Konsert(o)pepp

Det verkar som att en av årets stora konsertpepp sker inför kvällens gig då Watain firar 13år.

Watain
...har tyvärr gjort mig besviken live flera gånger.
Visst de har utvecklat liveshowen riktigt rejält och är ett grymt liveband på så sätt att de har en show och röjer som fan samt kör sin stil rakt av utan att kompromissa.
Men, det låter inte alltid speciellt bra ut ur ett rent musikaliskt perspektiv och eftersom att jag bryr mig om den biten och gillar musik för musikens skull så blir jag besviken.

Håkan spelar ofta för sakta, tamt och otight i vissa låtar för att sedan spela andra riktigt bra.
Just hitlåten som gett namn åt en av förbanden The Devils Blood förvandlas oftast till en väldigt tamlös sak live och inte det smutsiga monster från katakomberna som slingrat sig ur som första spår på Casus Luciferi.
Det är nog dålig karma på Sthlm's spelningarna för på Klubben 2007 och senast 2010 var det inget vidare, alls.

Har Watain en bra dagsform blir det förbannat bra.
Men är det värt att slänga ut 400kr för att än en gång gå hem besviken?

Det skall tilläggas att i Linköping 2006 och Uppsala 2008 var Watain i sitt esse.


The Devils Blood
Ett band som helt rättvist fick en hype 2008 iom Ep'n Come Reap, en bra liten skiva med en cool Roky Erickson cover.
Sedan kom fullängdaren som mest bara var tråkig, förlång och intetsägande psychodelisk rock.
Nu i dagarna vankas fullängdare nummer två och låt oss hoppas att den är mer i spår med EP'n men peppen inför att se deras långa jamsessioner IRL är mycket låg.

Malign
Mer coolt och lite kult än riktigt bra musik.
Det de släppt (vilket inte är mycket) är ganska bra black som kan ses som att de var något av föregångare till den ortodoxa skolans black med Ofermod (samma vokalist), Funeral Mist och just Watain.
Men det är inte jättebra.

Sedan skall man inte glömma detta vredesvärk som sker då man skall "umgås" med en massa klåpare en hel kväll i och runt en konsertlokal, usch.
Konsert ikväll?

Icke.

Dagens Undvik!

Jag vill varna för Devil's nyligen släppta skiva Time To Repent.

Den marknadsförs som ockult stoner/doom-metal och omslaget är klockrent, det skivbolaget dock glömt att meddela är att det musiken framförs på en längrenivå än fritidsgård.
Framförallt är det sången som är riktigt riktigt risig (liknar något som någon tondöv tonåring utan taktkänsla i målbrottet skulle utföra), även "moving along, singing your song blabla laughing at everything bringing me down blabla"-stroferna i första låten "Break This Curse" är något som 10årigar fnissar åt.

Om "supergruppen" Them Crooked Vultures med medlemmar från Queens Of The Stoneage/Led Zeppelin/Nirvana/Foo Fighters skulle bytas ut till efterblivna tonåringar skulle det låta såhär.
Vill du ha ny bra ockult rock/metal så rekommenderas istället Year Of The Goat, The Devil's Blood och framförallt Ghost och In Solitude.

Devil är oförskämt dåliga, usch!

Fuzz & Riff

Alla år ska ha en hype och detta år verkar det bli Graveyard med sin 70tals riffande hårda rock som står som främsta kandidater till utmärkelsen årets hype.
De har snickrat ihop en video till ett av spåren från skivan Hisingen Blues.

Tidigare har det varit The Devil's Blood samt nu senast Ghost som knipit platsen, band med mycket 70tals influenser alltså.