Hur känns det som författare att lägga ner år på att göra researh, intervjuer och sammanställa allt i en bok för att en nisse sedan skall konsumera verket snabbt och genast söka sig vidare till nästa underhållningskälla?
Det kan låta negativt men borde uppfattas som positivt då man oftast sträckläser böcker som är bra, och det är just Blod Eld Död.
Boken och författarna har fått endel uppmärksamhet i media inför släppet vilket är kul då de gjort en seriös men trevligt skriven bok om i flera fall seriös extrem metal.
Band som Bathory, Dissection, Watain, Nifelheim, Shining och Entombed lämnas stort utrymme.
Andra som skymtar förbi är Marduk och Abruptum.
Det är drivet skrivet och lättläst, ingen senastionsjournalistik alá Aftonbladet sålångt ögat når, men mycket tidigare okänd information når ögonen ändå.
Utrymme ges åt att förstå artisternas val, image, inställning och i flera fall turnérande vardag.
Några nya infallsvinklar ges även i boken, den om kvinnor och acceptans inom extremmetal är en av dem.
Men framför allt delen om Dissection om och med Jon fascinerar, speciellt intervjun efter Midsummer Massacre/avskedsspelningen.
Igenkänningsfaktorn är ofta hög om man varit på spelningar både framför, bakom och på scenen.
Speciellt då jag varit på några av konserterna som nämns i boken.
Mina egna minnen av Watain på The Rock i Linköping 2006 sträcker sig främst till extrem fylla då bandet inte gick på förens efter midnatt och att vi anlände flera timmar innan, att Switchblade var extremt tråkiga att se live men bättre att höra, att blodkanonerna gick av och att närmsta person framför smidigt fick agera handduk, att golvet blev jävligt halt efter ett tag, att de spelade Storm Of The Antichrist från då ännu ej släppta Sworn To The Dark och att Pelle totalt fuckade upp gitarrintrot till I Am The Earth, den starka närvaron av skinnbulor och andra SD-röstande personer samt att att Massgrav-trummisen/skribenten Mattias Indy var jävligt kort han med.
En annan igenlänningsfaktor är den att Harry från Die Hard blir påfrestenade/underhållande då han är full (se Watain-kapitlet, eller valfri oldschool thrash/deathmetalspelning).
Denna välskrivna bok rekommenderas starkt att läsa tillsammans med Daniel Ekeroth's Swedish Death Metal från 2007, då får du en bra helhetsbild över Svensk smutsig death och black och dess klimat.
PS: 185kr från Adlibris.
