Cruciamentum - Charnel Passages

Den här skivan har fått ett oförtjänt bra mottagande.
Jag gillar bandets tidigare demo och minialbum-släpp, men den här skivan klickar inte.

In genom ena örat och ut genom det andra.
Fläskig och snygg produktion men låtarna vill inte sätta sig, en av årets besvikelser tråkigt nog och då  har jag gett den många chanser.

Dock ska inte skivan tolkas som direkt dålig för det är den inte, den är bara inte alls så bra som många vill göra gällande.

The cake is a lie.

Shrine Of Insanabilis - Disciples Of The Void

Black Metal från Tyskland.

Första riktiga spåret tillika samplelåten var verkligen Marduk möter Melechesh.
Något besviken blev jag då övriga spår var mer slätstrukna.

Dock tillhör dom toppskiktet av WTC's kontrakterade band.
Om du känner till bolagets tidigare släpp så vet du vad som väntas.

Swarth - Veneficivm

7" EP som jag skaffade för nästan ett år sedan, här går det undan.
Swarth är ett sådant där hemligt band som spelar en långsammare version av det vi av bekvämlighetsskäl kan kalla för Orthodox Black Metal.

Produktionen (ej framförande och komposition) påminner endel om den på Deathspell Omega's höjdpunkt S.M.R.C.
Annars är musiken mer lik den Mortuus frambringade på debutalbumet detta med Mayhem (Attila)/Ondskapt-vibbar på endel av sången.

Ganska bra, framförallt A-sidan.

Howls Of Ebb - The Marrow Veil

Den här långa MLP'n kommer liksom aldrig igång, vilket troligtvis även är skaparnas mening då det rör sig om något knepig musik av folk som vill vara knepiga.

Nej, jag föredrar fullängsdebuten Vigils Of The 3rd Eye, den är mycket bättre.
Tråkigt.

VI - De Praestigiis Angelorum

Aosoth är BST's band, men där medverkar INRVI.
VI är INRVI's band, men där medverkar BST.

Nu när vi varit formella och tydliga kan vi konstatera att VI's alla tre medlemmar, inkluderat trumslagaren Blastum alla spenderat tid i live-lineupen hos ultravåldsverkarna Antaeus.

Utan att överdriva alltför mycket skulle musiken på denna debut fullängdare kunna ses som en smältdegel av Aosoth, Antaeus och riffande som påminner om Deathspell Omega's mer rakare verk.

Trummorna är lite platta och trots att dom spelas av kött och blod så skulle dom kunna vara lika programmerade som på Aosoth's verk.

Låtmaterialet är dock ganska catchy och det finns endel riktigt bra partier på plattan.
Alla låtar hans minst ett riktigt bra parti värt att minnas.

Det är inte fantastiskt, men det är stundvis riktigt bra.

Ghastly - Carrion Of Time

Jag stiftade bekantskap med Ghastly från Finland iom deras schyssta 7" EP Serpentine Union/Divine Fire för två år sedan.

Efter ett medverkande på en Metal On Metal IVth Crusade samlingen med Finsk Death Metal förra året så är vi nu framme vid fullängdsdebuten.

Ghastly spelar vad man skulle kunna kalla Stoner Death Metal, mycket sväng och inget direkt furiöst tempo.
Det extremt nedrökta omslaget passar således väl och du kan ögna igenom detaljerna väl iom att albumet hittills endast är släppt på vinyl.

Ghastly's duo är således ett av de bästa nu aktiva finska banden i min mening.
Mitt enda minus är introt som inte tillför något annat än lätt irritation.

Vampire - Cimmerian Shade

Lättlyssnat, catchy och minnesvärt.

Så skulle man kunna sammanfatta Vampire.

Det har ändrats om lite i lineupen sedan vi sist stiftade bekantskap med varann då det vankades fullängsdebut.

Ny på trumpallen är en herr Abysmal Kondor som är mer Paul Bostaph än Dave Lombardo i sitt spel, mindre groove/sväng och mer rakt spel.
Dock spelar gamle trumslagaren på merparten av spåren och den nye endast på ett, kul att jämföra dom dock.

In Solitude bekante Henrik Palm bidrar inte heller med leadgitarr denna gång.
Vilket självklart gör att solona inte påminner om dom på det saliga bandets svanesång Sister, istället är dom betydligt mer "vanliga" och Thrash Metal.
Fortfarande bra, bara lite annorlunda.

Vampire forsätter iaf att leverera grym hitbetonad Death/Thrash Metal av 80-tals modell.

Denna MLP har exakt samma uppbyggnad som Slaegt's, ett riktigt spår, ett mellanspel och avslut med två riktiga spår.

Hur som haver, grymt bra och troligtvis årets minialbum!

Venefixion - Defixio

Vad vi har här är 15 minuter debutant demo al'a Fransk Death Metal.

Jag tycker att det låter som en smältdegel av lite svenska band som Death Breath, Maim och Morbus Chron (runt första plattan).
Hög rockfaktor utan att krångla till det, det är bra helt enkelt.

Lägg inte upp en meningslös flaggbild på Facebook, köp en kassettdemo istället.
Gör något på riktigt.

Ares Kingdom - The Unburiable Dead

Mitt problem med äldre Ares Kingdom verk och Chuck Kellers tidigare band Order From Chaos var att hans gitarrsound alltid varit för otydlig för att urskilja vad fan människan spelar, vilket i 9 av 10 fall betyder att jag fullständigt skiter i bandet ifråga.

Lyckligtvis är detta ordnat till fullängdare nummer 3 med krigsgudens kungarike.
The Unburiable Dead är ett temaverk om första världskriget, ett mycket bra sådant får jag tillägga.

Alldeles för få album, spel, filmer görs om det stora kriget.

Över 7 spår och 45 minuter riffar Chuck och co. fram medryckande Thrash/Death Metal i sann 80tals andra, extra plus i kanten för vokalisten Alex riktigt skitiga pipa som ger materialet en råhet som annars skulle saknas.

Trumslagare Mike Miller må vara bandets Lars Ulrich och panoreringar av trummorna lite si och så i mixen samt att soundet överlag är lite väl klent.
Men det är en petitess när helheten är såpass god som den ändå är.

Låtmässigt finns det inte mycket att klaga på, en höjdpunkt som i mitt tycke sticker ut är det inledande groove-riffet i Demoralize, bra skit!

Slaegt - Beautiful And Damned

Det här är 23 minuter Blackened Heavy Metal, medryckande och catchy i en relativt diskant produktion.

3 riktiga spår och ett akustiskt mellanspel bjuds vi på av danskarna på detta minialbum. 

Dom riktigt våta Heavy Metal drömmarna som de första spåren hintar om levs ut till fullo i sista spåret Beautiful And Damned.

Jättebra och en av årets otippade höjdpunkter!
MLP via Iron Bonehead, MCD via Necroshrine Records.

Iron Maiden - Book Of Souls

Jag gillar verkligen The Final Frontier och tycker såhär 5 år efteråt att skivan fortfarande har riktigt starka låtar.

Plattan kvalar lätt in på topp 5 Maiden album i mitt tycke.

Blasfemi? 

Kan så tyckas, men så är det.

Book Of Souls fick dock kämpa i uppförsbacke.
Inte bara för den mustiga speltiden, utan snarare för att det tog betydligt längre tid för merparten av låtarna att "sätta sig".

Albumet är även gubbigare än föregångaren.

Vissa idéer på nya skivan fullkomligt skrek efter skämskudden, men efter en lyckad hjärntvätt på ca 20 genomspelningar så accepterades även dessa "missförstånd".

Woo ooo oo oo ooh - i The Red And The Black är ett sådant moment, men jag vet att det kommer funka klockrent live på en fullspäckad arena.
Men hemma i stereon gavs inte samma intryck, iaf inte inledningsvis.

Även Queen- parodi partiet (jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det utan att hänvisa till Kalle och Chokladfabrikens Ompa-lompa) i Bruce Dickinsons episka avslutning Empire Of The Clouds var jobbigt att lyssna på.

Men, lite skavanker till trots så är Book Of Souls ett bra dubbelalbum och precis alla låtar har minst några riktigt grymma partier.

Utgåvan i större CD-format har dessutom ett texthäfte där man kan läsa all lyrik utan att få mens i huvudet av ansträngning (take note: alla underground Death & Black band).

Man kan lita på gamla gubbar.

Praise The Flame - Manifest Rebellion

Jag har sett fram emot denna fullängdsdebut sedan miniplattan Profane Cult släpptes 2013.

Vi har ett rått gäng kompetenta musiker från Chile som lirar Death Metal i stil med sentida Dead Congregation, kanske lite mer catchy och mindre atmosfäriskt.

Ska jag vara petig hade jag önskat lite mer klarhet i mastern, men det är i sammanhanget en petitess.

Manifest Rebellion är riktigt bra.

Rekommenderas!

Lana Del Rey - Honeymoon

Opium.

MGLA - Exercises In Futility

Black Metal med Rock tendenser och snygga variationer av monotona riff som skapar starka atmosfäriska intryck.

Ungefär så skulle jag beskriva Polens MGLA på fullängdsalbum nummer tre.

Jag tycker bandet gått från klarhet till klarhet sedan första albumet Groza, där de verkligen hittade sig själva. 
Materialet innan är överkurs även om minialbumet Presence var helt okej.

Texterna är väldigt rakt skrivna och misantropiska, tyvärr är det lite si och så med grammatiken så full pott blir det icke.
Utgåvan som sådan är precis som alltid minmal, texterna rakt upp och ned på svart papper.

Musiken är dock närmast felfri och blir stor med små medel.  

Exercises In Futility är en mycket bra skiva där lekfullheten i trummornas ride-spel på spår 5 bidrar till albumets peak.

Dalkhu - Descend Into Nothingness

Nej, namnet är troligtvis varken en omskrivning för dala-ko eller dalkurd.

Jag tror faktiskt inte att denna Slovenien bördiga duo (plus sessiontrummis) har något med Dalarna att göra.

Vilket alla kan glädja sig åt.
Men Sverige koppling saknas dock inte helt.

Tore Stjerna har mastrat albumet i Necromorbus och att döma av texterna har låtskrivaren bläddrat i bookleten till Dissection's Reinkaos och Watain's Sworn To The Dark både en och två gånger.

Förhoppningsvis har skaparen ett genuint intresse för den kliffotiska vägen.

Som du kanske förstått av inledningen snackar vi (sling-) Black Metal.

De något udda riffen/melodierna samt sångarens mörka strup/magljud påminner stundvis om politiskt inkorrekta enmannabandet Totale Vernichtung.

Den stora skillnaden förutom helt andra ämnen textmässigt är att Dalkhu inte låter lika glatt.

Tyvärr har bandet gått overkill vad gäller trigg och eq på trummorna vilket gör att denna platta låter bäst i stereo och inte i hörlurar där ljudbilden blir lite väl påfrestande.

Låtskrivande är det annars inget fel på, vilket förklarar varför jag betalade för direkt import från det ryska bolaget som släppte CD versionen (tyska IBP kommer snart med LP utgåvan).

Populäre och överskattade Paolo Girardi har gjort omslaget.

Accepting The Buried Signs heter bästa låten, spana in den och se om Dalkhu är för dig.

Det här är bra.

Ambevilence - S/t

Kommer ni ihåg den tyska Death Metal stormen Beyond?

Bandet som slog till med krossande 7" EP'n Enter Transcendence och fullängdaren (med ostämda leadgitarrer) Fatal Power Of Death för några år sedan.

Anledning till min påminnelse är att medvetet anonyma Ambevilence låter väldigt mycket som Beyond på denna av kvalitativa Sepulchral Voice Records släppta miniplatta.

Det är lite mer ambient partier/into-outro hos detta band men jag skulle vara föga förvånad om åtminstone en av medlemmarna har en koppling till... Beyond.

Udda nog är detta släppt på en 10" MLP inklusive dom två relativt långa låtarna på en medföljande CD.
Mer onödigt än coolt, jag hade nöjt mig med endera för en billigare penning.

Slayer - Repentless

Det här albumet har bespottats av underground maffian och hyllats av mainstream Metal media.

Sanningen ligger snarare någonstans däremellan, Repentless är självklart inte en ny Reign In Blood men inte heller ett psykbryt al'a Metallica's Lulu eller St.Anger.

Jag är en enkel man och som sådan räknar jag inte med att gamla band ska göra nya klassiker 20-30år efter sin kreativa storhetstid.
Istället glädjer jag mig att få ytterligare en helt okej/bra platta med lite nya schyssta låtar från en gammal favorit att sjunga med i och hytta med näven till vid frukostbordet.

Detta gäller tex. Iron Maiden, Judas Priest och i detta fall aktuella Slayer.

När förra albumet World Painted Blood spelades in drabbades alla inblandade hjärnsläpp och glömde bort att ett Thrash Metal band behöver dist på gitarrerna för att det ska funka.

Skivans starka låtar passar bra in live, men albumet som sådant är en kraftlös katastrof.

Bättre gick det dock denna gång.

Jeff är död och Dave flög sin kos, men Slayer låter föga förvånande fortfarande som Slayer.

Titelspåret Repentless är i mitt tycke bäst på plattan och en klockren dänga.

Överlag är det de snabbare bitarna som Implode, redan nämnda titelspåret och Atrocity Vendor som träffar bäst och snabbast.

Nog åkte skämskudden fram här och var de första 10 genomspelningarna (vissa textrader plus Tom's rap frasering), men sedan hände något och jag började gilla även de stycken jag först rynkade på pannan åt.

För att vara en platta skapad av ett gäng 50 plusare är Repentless riktigt vital.

Bra jobbat!

Serpent Noir - Erotomysticism

Serpent Noir är en Grekisk konstellation som använder sig av Ofermod's gode Belfagor när det kommer till trummorna.

Detta är deras andra fullängdsalbum.

Vokalist och andregitarrist känns igen från grymma Embrace Of Thorns.

Serpent Noir är dock en annan mer avvaktande och behärskad varelse.

Musiken är mer Rock-baserad och betydligt mer inriktad på återhållsam andlighet snarare än aggression och kraft.

Thomas Karlsson, författare och Dragon Rouge-grundare bidrar med lyrik (som är fövånansvärt rak och pedagogisk i en annars abstrakt genre) till merparten av albumet, men även pratsång på ett Head Of The Demon minnande stycke.

Fans av bandets tidigare skapelser borde uppskatta även denna skiva, även om det tog lite längre för materialet att "klicka".

Jag uppskattar albumet.

Year Of The Goat - The Unspeakable

Mer Muse och mer Queen lyser igenom lite här och var denna gång när det vankas fullängdare nummer två från denna Norrköpings konstellation.

Något oroväckande är att jag tycker bandet blir sämre och sämre för varje release, denna platta är dock helt okej och inte dålig.

Hade alla spår varit av samma kvalitet som "Black Stunlight" hade vi pratat årets album, så är dock icke fallet.

Funkar när du är sugen på rock i 70tals kostym med Lovecraft-referenser framförd av musiker med en stark fascination för Lucifers sigill.

Adversarial - D.E.N.A.T.B.K.O.N

...eller Death, Endless Nothing and the Black Knife of Nihilism.
En tung titel minsann.

I en interlud bjuds vi på ett George Orwell citat som avslutas med "...boot stomping on a human face forever".

Men mer Bad Religion anknytning än så bjuder inte fullängdare nummer två på från detta Kanadensiska band.

Istället är det tuffa ryska bårhus gängen Pseudogod och Ill Omened som möter de franska självskade banden Aosoth och Antaeus i denna Black/Death smältdegel.

Intensivt, dissonant, kraftfull produktion och ett bra låtmaterial.

Ca 37 min spel tid, gott så!