Leviathan - Scar Sighted

Motvilligt kontroversielle Wrest är tillbaka med sitt Leviathan.

Scar Sighted är som vanligt gällande Leviathans praxis klaustrofobisk och intensiv, men mitt i allt kaos finns ett lugn och albumet är mycket atmosfäriskt och äckligt dynamiskt med alla sina lager.

Det är riktigt kul med ett såhär pass bra album efter något lökiga och under omständigheterna stökiga True Traitor, True Whore som kom för några år sedan.

Jag håller dock fortfarande Massive Conspiracy Against All Life som det bästa albumet Leviathan skapat, iaf om man ser till hitkänslan.

Men så är det också det bästa albumet Black Metal som producerats i sammanhanget annars helt irrelevanta U.S. of A.

Så, jävla, bra.

Invincible Force - Satan Rebellion Metal

Skivtiteln må vara något over the top men musiken är det inte.

Med ett bandnamn hämtat från Destruction så borde det icke förvåna att denna Chile bördiga kvartett plöjer Thrash Metal av skitigare stuk.

Med rejäla doser Death & Black influenser bör tilläggas.

Inget främmande för den som har koll på landets sentida scen alltså.

Några medlemmar spelar även i grymma Ancient Crypts som släppte en bra demo för nått år sedan, mer Death än Thrash där dock. 

Spana in om du missat.

Hela skivan med satans rebell musik är över på ca 24min, kort och koncist utan överflöd.
Ett sundhetstecken då sådan här musik avnjuts bäst i små doser.

Lite mer minnesvärda partier eftersöks tills nästa gång, men det är bra ös för stunden.

Helt klart ett gott substitut i väntan på nästa attack från landsmännen i Slaughtbbath och Force Of Darkness.

Embrace Of Thorns - Darkness Impenetrable

Grekland, vilken soppa.

Jag är av den åsikten att Embrace Of Thorns föregående album Praying For Absolution är det bästa stycke Metal som kommit från Grekland, någonsin.

Men då är jag knappast sentimental över grillspett och det tidiga 90-talets bravader med Rotting Christ och Varathon i spetsen.

Självklart var således mina förväntningar orimliga på uppföljaren.
Försmaken iom förra årets splitalbum med Finska Maveth var trevlig men knappast fantastisk, bra men inte bäst.

Det har även stuvats om lite i lineupen sedan förra fullängdaren.

Men de viktiga pelarna med sångare/låtskrivare, gitarrist/låtskrivare och Grekland's bästa Death/Black Metal trummis står stadigt.

Dvs, den trio som bringade oväsen på 2009 års grymma album Atonement Ritual.

Två nya ansikten har således tillkommit i Embrace Of Thorns sättning.

Där ett anlete sedan tidigare är kollega med vokalisten i Serpent Noir, tillika nya albumets producent.

Den stora skillnaden ligger därför passande nog i produktionen och dess ljudbild jämte Praying For Absolution.

Darkness Impenetrable är varmare och har ett rundare sound, något mer professionellt om man så vill.

Praying For Absolution var kallare och mer underground samtidigt som ljudet var lagom tydligt.

Produktionen framhävde verkligen bandets atmosfäriska kvalitéer, tänk Grave Miasma's MLP Exalted Emanations för närmaste referens.

Atmosfären är tyvärr som bortblåst på Darkness Impenetrable, vilket är riktigt riktigt synd.

Djupet saknas, det är varmt men platt.

Embrace Of Thorns får dock fortfarande till några kanonlåtar där framförallt spår 3 &5 är extra minnesvärda (jag har framförallt lyssnat i bilen, låttitlar är således för pussys).

Om ett band endast är så bra som sitt senaste album så får Embrace Of Thorns lämna över tronen till kollegorna i Dead Congregation.

Tribulation - The Children Of The Night

Tribulation har en liknande utvecklingskurva som nyligen avsomnade In Solitude.

Album ett: genretroget.
Album två: nya influenser införs.
Album tre: befinner sig helt i annan genre.

Med någon form av fascit i hand/skivställ så var båda banden allra bäst och säregna vid album två.

Där gränser överskreds fanns styrkan.

Besvikelsen var således total efter första genomspelningen av Tribulation's nya album.

Just det som jag verkligen gillade med föregångaren The Formulas Of Death var borta och The Children Of The Night kändes som ett halvfärdigt verk i jämförelse.

Repetition har dock alltid varit bandets vän, mer så i dagsläget än någonsin förr.
Framförallt då låtskrivandet inte är lika vasst som på föregångaren.

The Children Of The Night tar sig iaf varje gång och det finns några riktigt starka partier på skivan.

Man ska inte heller sticka under stol med att Tribulation av idag har minmalt att göra med Death Metal, eller Metal överhuvudtaget.

Rent krasst kan man säga att albumet är föregångaren The Formulas Of Death minus (nästan) alla Death Metal inslag och utan dess formidabla toppar.

Är The Children Of The Night årets album?
Nej.

Är The Children Of The Night årets svenska album?
Nej.

Är The Children Of The Night bandets bästa album?
Nej.

Är The Children Of The Night bra?
Ja.

Men likt Watain och In Solitude innan dem, så har endel av Tribulation's essens gått förlorad iom deras utveckling.

Infernal War - Axiom

Välproducerad Black/Death Metal från Polen där det går undan mest hela tiden.

Välbekante M från MGLA har stått för produktionsarbetet.

Inspelningen bär i vilket fall som helst på mycket starka Behemoth vibbar.

Sångarens frasering är väldigt lik Nergals och trumslagaren har vickat för Inferno i hans andra band Azarath.

Hade Infernal War kört på ett mer necro lo-fi stuk och haft en annan sångare skulle likheterna säkerligen inte varit lika uppenbara som de är idag.

Axiom är iaf bättre än allt material Behemoth gjort innan fjolårets album The Satanist, förutom just The Satanist som är oerhört mycket bättre än Axiom.

Svartidaudi - The Synthesis Of Whore And Beast

De två relativt långa musikstycken som utgör The Synthesis Of Whore And Beast skulle egentligen ha släppts för över ett år sedan, vilket på sätt och vis även så skedde om man räknar en limiterad turné-kassett utgåva som "att ha släppts".

Nu är iaf minialbumet ute i fler format och ej lika överdrivet limiterad som första gången.

Carpe Noctem, Mannveira,  Sinmara, Misthyrming och Naðra har alla hjälpt till att sätta Island på kartan den senaste tiden när det gäller underground Black Metal med mycket atmosfär.

Svartidaudi är iom detta släpp fortfarande den ohotade ledaren för skaran.

Låtmaterialet kan ses som en naturlig fortsättning på utmärkta albumdebuten Flesh Cathedral.

The Synthesis Of Whore And Beast bjuder på Black Metal för dig som tycker att Deathspell Omega underpresterat med allt material efter Kenose.

Antiversum - Total Vacuum

Om det här minialbumet hade mixats annorlunda hade bandet påmint mer om Necros Christos än ett War Metal influerat Bölder.

Mycket reverb betyder inte alltid att inspelningens atmosfäriska drag förstärks, inte ens för ett debuterande band hemliga individer från Zürich.

Om någon vettig hade suttit bakom spakarna i kontrollrummet hade Total Vacuum kanske varit mer än bara okej.

Bandet har potential, men att försöka tyda gitarr-riff hör ej till mina favoritsysslor.