Nicki Minaj - The Pinkprint

Fullängdare nummer tre för Nicki är ett softare/souligare album där det känns som att hon vill visa en mer respektabel och seriös sida av sig själv.

Jag är dock inte lika kultiverad och fisförnäm utan föredrar de två mer utflippade numren på plattan, Trini Dem Girls och singeln Anaconda.

The Pinkprint är en riktigt bra skiva rakt igenom, om du nu inte hatar rap dvs.

Sepulchral Zeal - Open

Ny Tysk Death/Black Metal signerat okänt folk, släppt på kassett via (nästan) alltid lika grymma Terratur Possessions.

På två låtar, tillika 17 minuter långa debut demon bjuds vi på tongångar bryggd på lika delar ingredienser Grave Miasma, sista Celtic Frost/ första Triptykon, Cultes Des Ghoules och Doombringer.

Bra skit!

Melechesh - Enki

Jag upptäckte den numera internationella orkestern Melechesh iom deras album Emissaries runt 2006.

Deras medryckande och väldigt svängiga blandning av Black Metal med Thrash-riff och framförallt starka toner och rytmer från Mellanöstern gjorde ett riktigt starkt intryck.

Just att Melechesh härstammade från Jerusalem gav dom också en annan äkthetskänsla än övriga band från väst som hämtat inspiration sväl textmässigt och musikaliskt från det gamla landet.

Nya albumet Enki är precis som föregångarna löjligt svängigt.

Jag tycker nog även att skivan har en energi som till viss del saknades på 2010 års The Epigenesis.

Produktionen på albumet är iaf deras klart bästa hitills, den är ren men knappast söndertriggad eller äckel kompresserad.

Mycket händer dessutom en bit bak i ljudbilden som först märks då hörlurarna åker på.

Tillfälligt återvändande originaltrummisen Lord Curse gör ett kanonjobb och det med ett riktigt snyggt trumsound, bästa trumproduktionen hitills i år i mitt tycke.

Kraftfullt men levande.

Enki är kort och en grym platta med bra låtar och ett sjuhelvetes sväng.

Desolate Shrine - The Heart Of The Netherworld

Atmosfärisk musik från Finland.

Likt landsmännen i Lie In Ruins så skriver Desolate Shrine längre stycken musik i gränslandet Death och Black Metal.

Det är inga hits som multi instrumentalisten och hans två vokalister bjuder på, utan snarare är lyssningssessionen en resa.

Båda grupperna frambringar med sina senaste verk känslan av att vara påväg, någonstans.
Vart är oviktigt, då själva resan är målet.

Mycket bra, när du är på rätt humör och har rejält med tid att avvara dvs.

Misþyrming - Söngvar Elds Og Oreiðu

Den isländska scenen fortsätter att producera kvalitativa band, föga oväntat är de vanligtvis även relaterade till varann.

Misthyrming fick en liten hajp iom Kim Kellys artikel om bandet för Vice.
Inga konstigheter då hon gillar Isländsk Black Metal, jag gillar Isländsk Black Metal och även du borde gilla Isländsk Black Metal.

Likt Svartidaudi, Carpe Noctem och Mannveira så bygger Misthyrming sin tonkonst på Deathspell Omega's grundstenar sedan paradigmskiftet runt 2004 års stilbildande SMRC.

Värt att tillägga är dock att alla band ändå låter relativt olika, även om de har saker som självklart förenar dom så utforskar de soundet i egna riktningar. 

Enkelt sagt, gillar du ett band så får du en drös nya favoriter på köpet.

Stundvis pratsjunger även vokalisten på ett snarlikt sätt som DsO's Mikko Aspa, även om han mer favoriserar gapande och vrål.

Duon (iaf vid inspelningen) har även den goda vanan att krydda med riktigt snygga ambient passager, något man faktiskt inte är bortskämd med nuförtiden. 

Ett gott hantverk med låtskrivandet, stundvis tom. riktigt gott. Som de starka leadgitarrerna i första låten på albumet.

Bra atmosfärisk Black Metal helt enkelt.

Rekommenderas! 

Perdition Temple - The Tempter's Victorious

Perdition Temple är gitarristen Gene's fortsättning på Angelcorpse.

På skiva två med det nya bandet, som även inkluderar en annan gammal Angelcorpse gitarrist, manglas det teknisk Death Metal av amerikanskt snitt i snabbt tempo med många taktbyten.

Vanligtvis är jag inte så förtjust i mer tekniska album då jag tycker att låtskrivandet alltför ofta glöms bort tillförmån för instrumental masturbation som ingen vettig människa blir glad av.

Men här finns lyckligtvis endel minnesvärda saker, även om skivans största behållning består i att effektivt och intensivt rensa lyssnarens hjärna i 30minuter efter långa Nicki Minaj sessioner.

Plus i kanten ska dom iaf verkligen ha för Impurath's (från Black Witchery) sånginsats, den är riktigt bra och bidrar till en råhet som skivan annars skulle sakna.

Jag gillar plattan och den känns pigg och rapp.

Det är egentligen bara en av de sista spåren som harvar lite på tomgång, annars är det medryckande rakt igenom.

Till nästa gång ser jag dock gärna att de har mer attack i trummornas produktion samt fokuserar lite mer på minnesvärda riff/ eller allra helst låtar och inte bara hastighet och komplexa gitarrfigurer.

Rekommenderas till fans av mer teknisk snabb döds, Angelcorpse samt de som uppskattar Impiety's mer tekniska alster.

Hooded Menace - Gloom Immemorial

Måste det gå så förbannat långsamt hela tiden?