Erebus Enthroned - Temple Under Hell

Australiens Erebus Enthroned albumdebuterade 2011 med en skiva stabilt framförd men rätt intetsägande Black Metal.

Det kändes som att fokus lades på ideologi snarare än att nå musikaliska höjder, något som jag tyckte speglades i intervjuer med bandet.
Denna "trend" har tyvärr blivit allt vanligare inom den mer Orthodoxa grenen av BM, post Watain - Sworn To The Dark.

Men, några år har gått sedan dess och bandet har lyckligtvis utvecklats i helt rätt riktning.
På Temple Under Hell har de ryckt upp låtskrivandet och presterat en riktigt bra platta.

Musikaliskt påminner det här främst om Ascension fast med lite mer skit i ljudbilden samt med mer grind bakom trummorna.

Släktträdet kan se ut såhär:
Mayhem - Dissection - Marduk - Watain - Ascension - Erebus Enthroned

I titelspåret finns dessutom ett riff som inte så lite verkar vara en fritolkning av det klassiska riffet i Mayhem's titelspår till DMDS.

Men Australiensarna har tillräckligt många egna idéer för att inte framstå som ett klon-band.
Sången gör även sitt för att ge bandet en egen karaktär (bortsett från de ibland uppenbara Attila liknande infallen).

Soundet på Temple Under Hell passar bandet och låter inte som den vanliga Necromorbus-produktionen som så många liknande band i dagsläget eftersträvar.

7 låtar på 47 minuter är den passande spellängden.
Gott så.

Ska jag vara kritisk så tycker jag dock inte att slutresultatet av mixen/ mastern blev speciellt bra.
Jag gillar soundet helt klart (med de mer analogt ljudande trummorna), men skivan saknar endel dynamik och klarhet i de ösigare partierna.

Det är lite loudness-war varning vilket gör att musiken låter lite väl grumligt i hörlurar.

Detta till trots, lyssnar du på andra W.T.C (World Terror Committee) kontrakterade band som Valkyrja och Chaos Invocation så bör detta verkligen vara helt i din stil.

Erebus Enthroned tillhör tillsammans med Ascension och Sargeist det bästa på bolaget.

Funereal Presence - The Archer Takes Aim

Vi börjar på gammalt klassiskt Close-Up Magazine manér och konstaterar att herr Bestial Devotion, eller Mathias som hans flickvän kallar honom komponerat ett utmärkt album.

2011 släpptes först ett minialbum och nu har då en fullängdare slutligen skådat ljuset i kryptan.

Bestial Devotion känns tillvardags igen som trumslagaren i en av de få Amerikanska Black Metal band som inte är urusla, dvs Negative Plane från New York.

The Archer Takes Aim utgår dock från ritningarna till Norges tidiga 90tal men plockar sitt byggmaterial från vitt skilda platser.

De 4 långa spåren som utgör albumet låter skitigt gamla Darkthrone och tidiga Emperor både vad gäller framförande och produktion.
Men man lånar vissa gitarrinställningar och leads från huvudsysslan Negative Plane samt tillsätter lite rensång al'a tondöv Morrisey (The Smiths) på syra.

Lägg därtill orgel, klockspel och andra (spontana?) infall och du har ett album som låter eget.

Är det bra då?
Ja det är det, dessutom förvånansvärt lättlyssnat och catchy.

Rekommenderas!

Nocturnal - Storming Evil

Ska det vara Thrash Metal ska det helst vara av Tyskt märke/ ras...

Nocturnal må ha ett omslag som skriker Kreator runt Pleasure To Kill och Endless Pain (ja, det är samma omslagskonstnär) men rent musikaliskt låter dom närmare landsmännen i Destruction.
Både vad gäller riffande och sång.

Produktionen är analogtljudande och ingen klåfingrig EQ-och-kompressor-nazist av modernt mått har släppts in i studion.

Den råa vokala insatsen står dessutom en kvinna för, vilket självklart är kanon inom den av penisar alltför tätbefolkade genren Metal.

Vi bjuds här på 10 låtar runt 45 minuter teutonisk terror.

Jag är dock den där typen som lätt blir lite uttråkad av Thrash Metal då speltiden passerat över 30 minuter.
Likaså denna gång, de hade gärna fått skippa ett spår eller två då jag tycker att det thrashas på tomgång här och var under skivans gång.

Men allt som allt är Storming Evil en schysst platta när du vill ha lite aggro Thrash Metal i 80talsskolan (Destruction, Kreator, Sodom, Sepultura osv).

Framförallt B-sidan på LP'n bjuder på några riktigt bra låtar.
Skaffa nu vinylen så blir du också tuff.

Beskådat: Antichrist & Vampire 29/3 Kägelbanan Sthlm

Kägelbanan sållar sig till skaran konsertlokaler där bandens prestationer kan bortses från då ljudet är fullkomligt bedrövligt.

Stora Nalen och Gasklockan (Getaway Rock, Gävle) är sedan tidigare ställen att undvika om du har något som helst krav att faktiskt lyssna på livemusik.

Antichrist och Vampire spelar med helt okej inlevelse men allt dränks i den såkallade "bajstonen" från basen.
Du hör knappt vilken låt som framförs.

Att det övriga ljudet från sång och instrument är illa rattat kan väl accepteras, men detta är oacceptabelt.

Det behöver som sagt inte vara ljudteknikers fel, det kan vara så att man helt enkelt inte ska ha konserter i vissa lokaler.

Men, är du en packad inavlad headbanger som bara vill supa och mosha till nån form utav ljud och ljus så hade du säkerligen en förträfflig kväll.

Tribulation sågs ej, 2 totalförstörda framföranden bland fulla avskräden på en kväll räcker.

Howls Of Ebb - Vigils Of The 3rd Eye

Howls Of Ebb är en Amerikansk trio som framför konstig musik som är förvånansvärt lättlyssnad.

Motsägelsefullt?

Ja, det mesta med Vigils Of The 3rd Eye är det.
Howls Of Ebb har skapat ett kontrasternas album och jag kan tänka mig att det inte är för alla att uppskatta.

Precis som albumets oerhört ambitiösa konst (den generösa bookleten är full med illustrationer) så är musiken både motbjudande och vacker, ofta samtidigt.

Att genre-bestämma bandet går inte.
Det är progressivt, det är Death Metal men ändå inte.

Albumet har dessutom en väldigt väljudande analog produktion där allt kommer till sin rätt i ett par kvalitativa hörlurar.

En av de bästa produktionerna jag har hört på sistone faktiskt, som dessutom passar bandet ifråga perfekt.

9 spår med en speltid runt 48 minuter.
Progressivt, klaustrofobiskt men samtidigt lättlyssnat.

Rekommenderas starkt!

Lie In Ruins - Towards Divine Death

Finska Lie In Ruins släppte 2009 albumdebuten Swallowed By The Void.
Ett album jag gav några chanser, tyckte var rätt bra men sedan inte direkt återvände till.

Nu står det 2014 i kalendern och uppföljaren är sedan en tid tillbaka här.
Towards Divine Death är ett mustigt stycke rå Death Metal på hela 70 minuter.

Så här låter ett Death Metal band om du mickar upp och spelar in i replokalen och sedan inte går bananas med effekter, triggers och kompressorer i mixningsprocessen.

Justering av ljudnivåer, panorering av kanaler, lite eq och så reverb på det så är det klart.
Old-school tänk alltså.

Precis som sig bör med musik från vårt grannland så ligger ett mörker ständigt över materialet.
Vissa inspelningar har det, andra inte.

Här och var under resans gång har vi några minnesvärda partier och stundvis är Towards Divine Death riktigt jävla bra.

Dock kommer vi till mitt problem med Lie In Ruins, det som tyvärr inte ändrats från förra skivan.

När jag väl lyssnar på bandet så gillar jag det jag hör, men jag är nästan aldrig sugen på att sätta på deras skivor.

Kan det vara den generösa speltiden, att jag är en vek posör som inte klarar det Finska mörkret och hotet från Ryssen? Eller vill jag vara höra något annat, vem vet...

Problemet kvarstår, jag gillar Lie In Ruins riktigt mycket, så länge jag slipper lyssna på dom.

Ambivalent?

Ja.

Vampire - Vampire

Så har då Sverige bördiga Vampire följt upp fjolårets uppmärksammade demo Vampire med fullängdsdebuten Vampire.

Jag har länge uppskattat Lars Martinsson som skribent på Close-Up Magazine, förutom att han är en duktig artikelskrivare så har han en smak som allt som oftast överensstämmer med min egen.

Dock har jag inte uppskattat hans musikaliska färdigheter vid sidan av skrivandet tidigare.
The Legion (som hade Marduk's dåvarande trummis Emil i sättningen) var oerhört ointressant, både live och på skiva.

Men numera framför herr Hand Of Doom Death/Thrash Metal modell 80'tal.
Ni vet den där sortens Death Metal som i mitten av 80talet egentligen var rivigare Thrash.
Death Metal innan Death Metal egentligen var vad vi idag kallar Death Metal med andra ord.

Hitfaktorn ligger på en hög nivå och bandet skriver material som är menat att sitta vid första lyssningen.

På detta sätt har de samma mentalitet som ett dödametallens svar på Bad Religion eller Ramones.
Du ska kunna nicka med till refrängen andra gången den kommer redan under första lyssningen.

Soundmässigt låter Vampire dock mer som en blandning av nutida band som Tormented, Antichrist och Nekromantheon varvat med Death's första album Scream Bloody Gore.

Problemet, om vi nu ska syna skapelsen i fogarna är att det inte finns något vidare djup när låtarna satt sig på minnet.

Det finns inga undangömda nyanser att upptäcka vid 10e lyssningen.
Du får det du hör från början, vilket är fallet med de flesta band som skriver mer hitorienterat material.

Detta leder dock till att du snabbt lyssnar dig trött på skivan om du som jag gärna sträckspelar nya skivor du uppskattar.

Vi går vidare.
En annan Close-Up skribent, Henrik från In Solitude gästar med några schyssta leads och solon på skivan.

Spel och soundinställningarna känns igen från In Solitude's senaste album Sister, ett något eerie och svävande sololjud används här precis som där.

Metalkrigarna från underjordens alla forum kan dock vara lugna.
Förutom att bandet är tightare (bl.a. ny trumslagare) och produktionen renats upp lite så är det mesta sig likt från demon/ 7".

Det snygga omslaget står Mattias Frisk från Vanhelgd för, hans bästa hitills (kommande Vanhelgd omslaget inkluderat) i mitt tycke.

Vi bjuds på 10 låtar på ca: 37 minuter.
En helt perfekt längd för den här sortens musik.

Mina favoriter, tillika de spår jag skulle rekommendera den som inte hört bandet än är:

At Midnight I'll Possess Your Corpse
Black Deserts
The Fen

Slutligen, Vampire har gjort en klassisk 8 av 10 i betyg skiva.
Om jag nu satte betyg i siffror dvs, vilket jag självfallet inte gör.

Rekommenderas!