Årslistan 2014

Problemet med att de flesta media publicerar sina listor tidigt i december är att dom missar flera släpp som dyker upp i slutet av månaden och således ger en missvisande bild av det år de skall summera.

Här hos Tre-R begås självklart inte sådana misstag.
Dock skall det sägas att ingen hinner med att lyssna på alla årets potentiellt intressanta släpp.

Jag är tex. medveten om att varken First Aid Kit's och Triptykon's album fått den tid de egentligen förtjänar för att bedömas objektivt.

Sedan har jag inte ens hört de mycket sena december-släppen från Watain/Dissection/Mayhem-diggande Tyskarna i Ascension eller den färgglada anaconda tämjaren Nicki Minaj.

Så egentligen är listor såsom forskning, sanningen fram tills idag.

Hursomhelst, musikåret 2014 har varit briljant och nedan följer mina favoriter.

Antaeus - Satanic Audio Violence 2013 (Live)
Ett sent tillskott, 10 spår varav 5 hämtade från sista (?) fullängdaren Blood Libels.
Sjukt bra och äckligt intensivt, precis som deras grymma Sthlm's konsert i december.

Behemoth - The Satanist
Det tog nästan 20 år för Nergal och co. att göra en vettig skiva, men vilken platta det blev!
Mindre teknikniskt onanerande men med betydligt mer hjärta och årets mest välljudande produktion.

Dead Congregation - Promulgation Of The Fall
Ett helhets verk, långt ifrån hitlåtar men väldigt starkt och lagom atmosfäriskt.

Domains - Sinister Ceremonies
Sinister Metal, eller Sataniskt Death Metal om man så vill.
Välspelat med snygga Mayhem-DMDS vibbar.

Execration - Morbid Dimensions
Ett annat sent tillskott, denna skiva kommer likt grymma föregångaren Odes To The Occult att växa för varje genomspelning.

Atmosfäriskt Death Metal med analogt ljudande produktion, rekommenderas till alla som gillar Obliteration.

Funereal Presence - The Archer Takes Aim
Enmans Black Metal från Amerikanska Negative Plane's tyska trumslagare.
Tidig Norsk 90tals BM möter Morrisey och klockspel, grym skiva!

Lana Del Rey - Ultraviolence
Mer "rökigt", deppigt och lounge (?) än hennes tidigare material.
Det är bara spåret Guns N Roses som är dåligt, resten är vackert och stämningsfullt.

Årets platta utanför Metal-sfären.

Nifelheim - Satanatas (MLP)
Gillar du Nifelheim vet du vad du får.
Första generationens Black Metal i möte med Iron Maiden al'a 1981.

Hur bra som helst!

Stench - Venture
Soundmässigt; Broder Daniel spelar Death Metal med Nifelheim-trumkomp och det blir som vanligt riktigt bra.

Verberis - Vastitas (Demo)
Kom från ingenstans (dvs. Nya Zeeland) bestod av okänd lineup och stod för årets bästa demo Black/Death Metal.

Gott så.

Sedan har vi några släpp som inte riktigt kvalade in på Topp-10, men rekommenderas likaså:

Draconis Infernum - The Sacrilegious Eradication
Blanding mellan Impiety och Norsk BM, starkt låtmaterial Singapore-bandet som levererar trots övertriggad och putsad ljudbild.

Funeral Throne - Threshold
Engelskt band som låter Dissection blandat med lite klassiskt Heavy Metal, idagsläget dumt nog endast släppt på kassett.

Howls Of Ebb - Vigils Of The 3rd Eye
Schizophren Death Metal (nästan Jazzigt) med snygg och riktigt ren analog produktion, en överraskning.

Judas Priest - Redeemer Of Souls
Förutom karriärens sämsta låt Crossfire så är Judas Priest nya album riktigt stabil gubb Heavy Metal.
Nytillskottet Richie på andragitarr drar snygga licks tillskillnad från föregångaren KK's ganska trista solon.

Lvcifyre - Svn Eater
Snabbt, mörkt, trumtriggat, stundvis svängig Engelsk DM med Timo Ketola omslag.

Mannveira - Von Er Eitur (Demo)
Isländsk Black som borde falla Deathspell Omega, Svartidaudi och Carpe Noctem fans i smaken.

Obscure Burial - Epiphany (Demo)
Finsk Death Metal som inte låter Finskt utan snarare Amerikanskt runt 1987.

Ofermod - Serpents Dance (MCD)
Med 2 nya spår samt en tidigare osläppt version av Tiamtü, så fortsätter Ofermod vara högst relevanta.

Possession - Anneliese (7" EP)
Belgisk djävulsrock som för bort tankarna från pedofili och choklad.
Skit bra!

Stench - Stench (7" EP)
Faktum är att årets bästa Stench låt finns på denna 7"are och inte fullängdaren Venture.

Vampire - Vampire
I'm a vampire, I'm afraid the light will set me on fire sjöng kristna Blindside innan Twilight glittrade loss.

Det S/t-albumet är mer polerat och proffsigt framfört än den hyllade demokassetten, Rock N Roll döds med mycket hitpotential.

Doombringer - The Grand Sabbath

Doombringer består av medlemmar från de Polska banden Cultes Des Ghoules och Bestial Raids.

Kvartetten framför musik i gränslandet Death/Black Metal, tänk en dödsigare version av nämnda CDG's senaste verk Henbane från förra året.

En bit in i The Grand Sabbath så kryddas det även med sång som inte så lite påminner om hur Archfiend Devilpig (bla. Embrace Of Thorns) använder sin stämma i Serpent Noir (Gre).

En atmosfärisk och viss rituell stämning anammas i dessa partier.
I brist på en bättre beskrivning så skulle jag säga att en ockult atmosfär vilar över stora delar av inspelningen.

Rekommenderas till de som uppskattar de referenser som nämnts.

Obscure Burial - Epiphany

Året är fortfarande 1987 hos dessa finnar på andra sidan Östersjön.

Trots denna tidsförvirring så följer de upp 2012 års debutdemo God's Abomination med ytterligare en kasset på Invictus Productions.

Obscure Burial framför alltså Death Metal som andas 80tal, ledstjärnor är Morbid Angel och Necrovore men bandet har absolut sitt eget sound.

Epiphany kvalar lätt in på topp 3 demos 2014 tillsammans med Verberis och Mannveira's demokassetter.

Skitbra!

Infernal Execrator - Ad Infinitum Satanic Adherent

Getter med kulsprutor och nitar?

Infernal Execrator hymlar minsann inte med att Impiety betytt mycket för bandet. Men så kommer dom också från Singapore.

Dock påminner fullängdsdebuten Ad Infinitum Satanic Adherent rent musikaliskt mer om inhemska Draconis Infernum och Impaled Nazarene (Fin).

Jag gillar manglet (det är allt som oftast gasen i botten) när skivan snurrar, men förutom introt och outrot så kommer jag inte ihåg ett enda parti efteråt.

Draconis Infernum skriver mycket bättre låtar än Infernal Execrator, även om dom har ett jobbigare söndertriggat trumljud.

En poster kom på köpet med CD'n, men den kommer stanna gömd och snart glömd i en låda då jag inte ser någon anledning att besudla mina väggar med en bild på 4 stycken Asiater i corpsepaint.

9 spår på strax under 31 minuter, helt okej men inte mer.

Vanhelgd - Relics Of Sulphur Salvation

När 2011 års skivskörd skulle summeras så uttryckte jag mitt missnöje med Vanhelgd's andra album Church Of Death.
Efter att ha läst mycket gott om skivan i diverse mag/fan/web-zines så kändes musiken som ett luftslott, ett för mig klart exempel på don't believe the hype.

3 år har gått, frontman Mattias Frisk har uppmärksammats för sina skivomslag och designer åt bl.a Ghost och Vanhelgd själva har bytt en medlem samt skivbolag sedan sist vi sågs.

Den inledande proceduren upprepades även detta år med goda omdömen i underground media, men jag var inte särskilt intresserad av skivan.

Tills dess att Anastasis från Dead Congregation även han tipsade om Vanhelgd's i sina ögon ouppmärksammade nya album i en intervju.

Perceptionen är som vi vet ytterst selektiv.

Efter allt "tjat" så beslutade jag mig för att ge Relics Of Sulphur Salvation en ärlig chans.

När CD'n väl anlänt i brevinkastet så började det hela med minuspoäng, något som hos mig nästintill alltid delas ut då lyriken saknas i bookleten.

Men, musiken föll mig denna gång i smaken.

Om du endast är bekant med Vanhelgd via diverse låtsamples så kan du lätt luras till att tro att de sysslar med tidig 90tals döds al'a svensk modell.

Så är dock inte fallet, även om HM2 ljudet från gitarrerna får dig att tänka på Sunlight studions glansdagar.

Relics Of Sulphur Salvation är alldeles för mycket doom al'a Black Sabbath, Crust Punk och Melodiös Death/Black Metal för att buntas ihop med Entombed, Dismember, Grave och co.

Ingen av dom banden hade tex. (tidigt i karriären) en sådan avslappnad ometal approach till trumarrangemangen eller långa egensinniga framträdande gitarrslingor.

Slutresultatet låter således väldigt eget även om beståndsdelarna känns igen och låtmaterialet visar sig med tiden starkt.

7 av 10 i betyg och årets positiva överraskning.

Sinmara - Aphotic Womb

Ur askan av bandet Chao som släppte en demo reser sig nu Sinmara.

Likheter i sound finns definitivt med andra närbesläktade Isländska band såsom Svartidaudi, Carpe Noctem och Mannveira.

En skillnad är dock att Sinmara låter lite mindre Black Metal än de andra, de har istället en vibe som i vissa fall påminner om Stench och Katechon.

De kryddar gärna med endel svängiga moment, bl.a. med Mellanöstern prägel på trummorna och ett lätt psykedeliskt leadgitarr ljud.

Skivan blir bättre och bättre ju längre in du kommer i dess 52 minuter, uppdelat på 8 spår.

Men då detta musikår varit äckligt starkt så skall det vara med nöd och näppe skivan kvalar in på topp 20 över årets bästa släpp.

Aphotic Womb är absolut ett bra album, men efter månader av pepp hade jag väntat mig mer.

Ofermod - Serpents Dance

Jag verkar tillhöra en minoritet som föredrar Ofermod's andra album Thaumiel framför första fullängdaren Tiamtü.

Thaumiel saknar förvisso den nerv och känsla av religiöst våld som gjorde 7", sedermera minialbumet Mysterion Tes Anomias till en grundsten inom vad som senare skulle kallas Orthodox Black Metal.

Men skivan är välskriven, prickfritt framförd, dynamisk och stundvis vacker.

Serpents Dance bjuder iaf på 2 nya stycken, där framförallt första spåret Chaos Reverberation påminner om första albumets stora höjdpunkt Pralayic Withdrawl i sitt uttryck.

Belfagors signum med de likt ormar slingrande melodislingorna är intakt.

Denna följs upp av A Million Serpents Dance, som förutom att vara ett bra stycke musik särskiljer sig genom att ha lite snabbare sångpartier än vanligt.

Om du skaffar MCD versionen av släppet så får du som en bonus en tidigare osläppt version av låten Tiamtü som sjävfallet återfinns på albumet med samma namn.

Detta är dock första gången ett spår från det inställda (nästan 10år gamla) albumet Pentagrammaton släpps offentligt.

Den största skillnaden jämfört med vad vi tidigare hört är att det är Nasko från Teitanblood som luftar strupen och ej Nebiros.

Han gör det bra och utan de effekter som han vanligtvis använder sig av i Teitanblood, men både Nebiros och nu idag J.Kvarnbrink passar Ofermod bättre.

Deras röster är i mitt tycke mer personliga och ger ett mer individuellt uttryck, även om herr Kvarnbrink uppenbart anammat Nebiros hesa släpighet.

Ofermod fortsätter iaf vara relevanta och Serpents Dance är ett måste om du är intresserad av Black/Death Metal.

En av genres viktigaste band.