Force Of Darkness - Absolute Verb of Chaos and Darkness

Mer Chile, mer metal.

Jag lyssnade sjukt mycket på Force Of Darkness två ditills släppta album förra sommaren (redogörelser för mina intryck för dom hittar du här på bloggen).

Deras Syd Amerikanska Legion/Fredrik Andersson Marduk-eran möter Kreator och Destruction årgång mitten av 80talet var precis vad som behövdes där och då.

Det var charmigt och ett jävla ös.

När nu MLP'n Absolute Verb Of Chaos And Darkness släpps är jag dock inte lika peppad.
En av anledningarna kan vara att jag nästintill överdoserat Chiliensk intensiv Metal det senaste året.

Vi kan säga att mötet med nya MLP'n även började dåligt.
Skivbolaget Iron Pegasus slarvade med min order och skivan blev 1,5 månad sen.

Enligt bolaget skulle den dock vara "totally worth the wait...bla bla bla" och snacket på nätet var att detta var bandets hittills bästa material.

Men nej, det tycker jag inte.

Force Of Darkness öser på i exakt samma stuk som på senaste fullängdaren Darkness Revelation.
Trummisen har lärt sig att spela lite svängigare i de lugnare partierna, annars är allt sig likt.

Problemet är nog att det nästan är för likt.
Efter alla förväntningar och förseningar så känns skivan som ett luftslott.

Ungefär som när vi åkte till Uppsala för att se Die Hard på ett litet ställe för ungefär 5år sedan och de INTE spelade Necromantic Action.

Tillbaka till Force Of Darkness.

Mellan första och andra albumet fanns en utvecklingskurva och de tar sig naturligt olika uttryck, men det här är en direkt uppföljare till det 4år gamla albumet utan någonvidare utveckling.

Vi får 20 minuter ny musik och ett mycket välgjort omslag som gör sig bra till 12" vinyl.
Framförandet är kompetent och låtskrivandet är i all ärlighet ganska bra även denna gång.

Men förälskelsen har lagt sig och Force Of Darkness är helt enkelt inte lika spännande längre.

Athanatos - Unholy Union

Chile har helt klart den "hetaste scenen" inom Underground Metal just nu.

Ancient Crypts
Praise The Flame
Force Of Darkness
Perdition
Communion
Hades Archer
Slaughtbbath
Demonic Rage

...listan går ständigt vidare.

Athanatos må här göra demodebut med kassetten Unholy Union men de två medlemmarna är rutinerade herrar.
Framförandet är professionellt och soundet eget, iaf i mina öron.

Det största problemet är egentligen hur jag ska beskriva det här bandet för den som inte hört dom tidigare.
Vettiga referenser saknas helt, Athanatos låter endast som Athanatos.

Tänk en Dark Angel version av Force Of Darkness och Impiety.
Death/Thrash som inte har nått att göra med Deströyer 666 och de andra Australienska banden.

För att ta ett konkret exempel:
Vid ett tillfälle i första låten finns det ett break och en ensam gitarr börjar köra ett groove metal-riff al'a Sepultura 1993.

Men!
Istället för att ta vara på det så kommer trummorna in och kör ett totalt antikomp.

Istället för att köra ett relativt rakt beat på cymbal (Igor Cavalera groove-riff signum komp) så fullkomligt dödar trummisen riffet med en tattig stel virvelstruktur.
Sen blir det grind och åka av igen.

Vansinne, eller briljant?
Både och tror jag.

Jag gillar helt klart de 4 spåren på demon, men det tog ett tag innan låtstrukturerna accepterades och jag började uppskatta materialet.

Du kan streama på Iron Boneheads bandcamp, ge det en chans och lyssna igenom från början till slut.

17 minuter kan du bjuda på, kanske kommer du trots allt som jag gilla det?

Deathcult - Pleading For Death

...Choking On Life är den något långa titeln på detta Zürich bördiga bands MLP.

Den består av två låtar, den ena runt 4 minuter och den andra runt 11.
Nu har du alla veriabler för att lösa X, som är den totala speltiden.

Frontman i Deathcult är herr O.Ketzer som tillvardags utgör halva duon i omskrivna Bölzer.
Ett band som i dagarna borde släppa sitt nästa minialbum.

Där just Bölzer's musik är sådan att filosofera och glida iväg på astrala resor till så står Deathcult för motsatsen.
Det här är nämligen utmärkt dricka öl och snacka skit Death Metal.

Tänk Europeisk DM tidigt 90tal så är vi inte helt fel ute.
Gillar du plattan kan du även passa på att skaffa den två år gamla demon, den är bra den med.

För dig som inte vill krångla till det hela tiden.

Judas Priest - Redeemer Of Souls

Ja det ska erkännas direkt, Judas Priest årgång 2014 saknar den där glöden och hungern i framförandet på nya albumet.

Det går mest i mellantempo och de där riktiga topparna lyser med sin frånvaro.
Men Redeemer Of Souls förtjänar inte att spottas på, inte alls.

Albumet är väldigt stabilt, det är egentligen bara spår nummer 10 Crossfire som är ett helt meningslöst försök på Black Sabbath/stonerrock.
Där måste de drabbats av tillfällig alzheimers.

Annars är det bra Metal plattan rakt igenom, tänk en gubbvariant av Painkiller som inte orkar, kan eller vill peaka lika högt.

Det ligger en sorgsen ton över det mesta av materialet, som att alla vet att detta blir sista fullängdaren.

Men, det finns bra refränger och melodier i nästan alla låtar och skivan tar sig och blir bättre för varje spin i stereon.

Rob håller sig mest i mellanregistret, där rösten känns komfortabel dessa dagar.
Det är bara på några ställen det låter lite kraxande och surt.

Något som dock känns vitalt är skivans många gitarrsolon.
Att Richie som ersatte avhoppade KK gjort entré verkar ha sporrat Glenn Tipton och tillsammans ger de Redeemer Of Souls snygga solon och gitarrharmonier/ tvilling gitarrer.

Extraspåren på bonusdisken om du skaffar den utgåvan är helt okej dom med, bättre än några på vanliga plattan faktiskt.

Jag tror att den här skivan skulle ha kunnat bli betydligt bättre om bandet hade satt grunderna live (trummor, bas, komp gitarrer) i studion i ett något högre bpm/ tempo.

Sedan tycker jag nog att produktionen är lite väl klen.
Varken trummorna eller kompgitarrerna har det där bettet i soundet, det är lite platt och impotent.

Jag hade även valt ett annat reverb/delay för Robs sång.
Men konstigt nog så blev jag inte tillfrågad att producera skivan, märkligt.

Nåja, Redeemer Of Souls är långt ifrån en blivande klassiker.
Men ibland räcker det med att få en till helt okej skiva av ett gammalt favoritband.

Framförallt när tanken var att lägga ner bandet för bara några år sedan...

Lana Del Rey - Ultraviolence

Uppföljaren till Born To Die och dess utökade Paradise Edition är en jazzlounge'ig skapelse.

Tempot är släpigt och stämningen är valiumbaserad och rökig skivan rakt igenom.

Inledningen här ovan kan tolkas negativt, men troligtvis är detta den bästa skivan i år utanför Metal genren.

Det är egentligen bara bonuslåten (en av tre på Deluxe Edition) Guns And Roses som inte är något vidare.

Resten är guld, tack Lana.

Drowned - Idola Specus

Tyska metal ov death representanterna Drowned vet verkligen hur man tar god tid på sig.

Bandet bildades redan 1992 och släppte en drös demos du inte behöver bry dig om fram tills vi 2006 kan börja räkna deras historia som ett band av betydelse.

Minialbumet Viscera Terrae släpptes.

Låtskrivaren Tlmnn var då aktiv i Necros Christos och hade därifrån med sig Mors Dalos Ra till mikrofon-positionen.
Trumslagaren Theby stod för ett stabilt och svängigt spel.

Tillsammans levererade Drowned 4 låtar utmärkt Death Metal med fokus på just sväng med mycket ensträngsriffande (liknande just Necros Christos och flera Finska DM-gäng) samt sparsmakade atmosfäriska gitarrleads och klaviatur pålägg.

Sedan dess har det varit tyst och Tlmnn lämnade efter ytterliggare några år Necros Christos för att bygga upp det decimerade bandet pånytt och fullfölja arbetet på bandets första fullängdare.

Förra året dök så en demo upp med två nya låtar där basist/vokalist och trumslagare från Essenz presenterade sig.

Det som slog mig då var hur pass oförändrat Drowned's sound var. Medlemsbytena märktes knappt, om ens alls.

Idola Specus ståtar nu slutligen med 8 spår på 37 minuter, en utmärkt längd för denna typ av musik.

Faktum är att leadgitarr och klaviatur-spel är ännu mer spersmakat än på Viscera Terrae.
Det är väldigt back to basics (trummor, bas, kompgitarr och sång) Death Metal med Doom vibbar.

De första gångerna jag hörde albumet blev jag dock lite besviken, efter all denna tid var detta allt?!?

Men materialet sjönk in och växte, rejält.

Idola Specus är en riktigt bra skiva och en värdig uppföljare till Viscera Terrae, döm inte ut den för snabbt.

Det hade varit jobbigt om jag hade behövt sprätta Drowned-patchen på skinnvästen.

Temple Desecration - Communion Perished

Polen levererar ett självklart köp för dig som gillar såkallad War Metal.

Jag är ju dock inte speciellt förtjust i den stilen, så varför skaffade jag denna MLP?

Kan det vara att de två låtarna bildar en enhet på ca 15minuter och känslan av helhetstänk är där?

Att utgåvan är släppt på ensidig 12" vinyl med detaljerad och lagom perverterad omslagskonst av Marko Marov?

Att M från utmärkta Mgla stått bakom produktionen?

Eller att jag likaväl kunde slänga in en extra skiva i min dåvarande order då portot ändå var dyrt?

Vem vet.

Pluspoäng för Black Metal vibbarna och att riffen är relativt tydliga, vilket man inte är bortskämd med inom War Metal genren i övrigt.

Helt okej.