Perdition Temple - The Tempter's Victorious

Perdition Temple är gitarristen Gene's fortsättning på Angelcorpse.

På skiva två med det nya bandet, som även inkluderar en annan gammal Angelcorpse gitarrist, manglas det teknisk Death Metal av amerikanskt snitt i snabbt tempo med många taktbyten.

Vanligtvis är jag inte så förtjust i mer tekniska album då jag tycker att låtskrivandet alltför ofta glöms bort tillförmån för instrumental masturbation som ingen vettig människa blir glad av.

Men här finns lyckligtvis endel minnesvärda saker, även om skivans största behållning består i att effektivt och intensivt rensa lyssnarens hjärna i 30minuter efter långa Nicki Minaj sessioner.

Plus i kanten ska dom iaf verkligen ha för Impurath's (från Black Witchery) sånginsats, den är riktigt bra och bidrar till en råhet som skivan annars skulle sakna.

Jag gillar plattan och den känns pigg och rapp.

Det är egentligen bara en av de sista spåren som harvar lite på tomgång, annars är det medryckande rakt igenom.

Till nästa gång ser jag dock gärna att de har mer attack i trummornas produktion samt fokuserar lite mer på minnesvärda riff/ eller allra helst låtar och inte bara hastighet och komplexa gitarrfigurer.

Rekommenderas till fans av mer teknisk snabb döds, Angelcorpse samt de som uppskattar Impiety's mer tekniska alster.

Hooded Menace - Gloom Immemorial

Måste det gå så förbannat långsamt hela tiden?

Death Karma - The History of Death & Burial Rituals Part I

Tjeckiska Cult Of Fire slog igenom, i den grad ett litet underground black metal band som släpper skivor på independent bolag kan slå igenom, 2012 med albumdebuten Triumvirats. 

Året därpå, troligtvis medans vokalisten utforskade sin fascination för Indien och opium som förberedelse inför album två, släppte de övriga två visemännen A Life Not Worth Living.

En MLP som lät som ett punkigt skitigare Cult Of Fire.

Sedan dess har takthållare Tom Coroner ådragit sig en skada och Jürg från Heaving Earth har hoppat in i båda grupperna. 

Den pretentiösa titeln skvallrar här om att en något djupare och mer ambitiös approach har anammats inför fullängdsdebuten.

GG Allin samplingar lyser alltså här med sin frånvaro. 

Kort och gott är det här ett fullgott tillskott till din redan så näringsrika Cult Of Fire diet.

Det är riktigt bra Black Metal med orgel, starka melodislingor, lagom med smuts och starkt låtmaterial. 

Chansen att Death Karma's fullängdsdebut infinner sig på Topp 10 när året skall summeras är alltså hög.

Ascension - The Dead Of The World

Tyskarna i Ascension är en av de bättre banden som dök upp i kölvattnet av Watain's mycket tongivande album Sworn To The Dark.

Här på fullängdare nummer två (eller tre om man räknar med den 45 minuter långa välproducerade demon With Burning Tounges från 2009) går de en liknande utveckling tillmötes som svenskarna.

Det är mer bombastiskt och mindre Black Metal än vad vi tidigare vant oss vid, precis som hos Uppsala bandet.

Mycket av materialet går även i långsammare lunk, iaf inledningsvis.

Med det sagt så ska det tilläggas att skivan är bra, produktionsmässigt är den dock väldigt polerad och saknar bett.

Vi bjuds iaf på 7 spår med en för generös speltid på nästan en timme.

The Dead Of The World saknar helt låtar med direkt hitfaktor som vi fann på redan nämnda demo samt 2010 års Consolamentum.

Men nog finns det minnesvärda partier alltid, nackdelen är att de är inpackade i lite väl långa transportsträckor.

Ytterligare en punkt de idagsläget har gemensamt med sina svenska kollegor.

Detta är helt klart ett album album.
Ett sådant där varje nytt spår förlitar sig på att det föregående skall ha vaggat in lyssnaren i sin värld och gjort grovjobbet. 

Kanske är det just därför skivan tar sig en bit in i speltiden.

Med facit i hand så är The Dead Of The World en besvikelse, dock köpvärld för dig som framförallt uppskattar Watain's mer sentida verk.

7 av 10 i betyg om vi skall prata siffror.

Kill your fucking darlings!

Marduk - Frontschwein

Jag skrev en jättelång och lagom nördig text om Marduk och Frontschwein. 

Men blogger skrotade den, troligtvis var den väl lite för kristen för att få publiceras.

Oerhört kort sammanfattning:

Frontschwein är en bra skiva med WWII relaterade texter i satanisk skrud, dock inte lika bra som den direkta föregångaren Serpent Sermon.

Cult Of Fire - Čtvrtá Symfonie Ohně

Tjeckerna vänder sina blickar mot hemlandet efter att ha låtit sig uppslukas helt av Indien på senaste fullängdaren. 

Denna 7" EP består av två instrumentala musikstycken, båda skrivna av den inhemska kompositören Bedřich Smetana och dedikerade till två floder som rinner genom landet.

A-sidan ståtar med Vltava som inte så lite påminner om huvudmelodin till Värmlandsvisan, detta har dock en helt naturlig förklaring för den som söker lite på kompositörens livshistoria. 

B-sidan har spåret/rinnande vattnet Vah.

Båda spåren tolkas i sann Cult Of Fire stil och om de hade haft sång så skulle säkerligen många lyssnare missta dom för original skrivna.

Denna fjärde symfoni av eld låter mer som den första fullängdaren snarare än den andra, då de orientaliska tongångarna skiner med sin frånvaro. 

Čtvrtá Symfonie Ohně förblir dock en parantes i diskografin, ändock en välljudande sådan. 

Mortuary Drape - Spiritual Independence

Det tog de italienska gravskändarna i Mortuary Drape 10 år att följa upp bespottade besvikelsen Buried In Time.

Det var ett album av sin tid som även de själva vänt ryggen.

Med Spiritual Independence har de ryckt upp låtskrivandet och även gått tillbaka till ett mer analogt sound påminnande mer om deras släpp från 90talets första hälft som Into The Drape och All The Witches Dance.

När bandet spelade här i Stockholm här om året så var framförandet väldigt laddat med energi och kraft.
Deras "dementa barnvisor möter Black Metal" fick väggarna att svettas och luften försvinna.

Tyvärr finns inte den energin bevarad på nya albumet, det saknas lite glöd och jävlar anamma.

Allt är prickfritt framfört och vokalist/grundare Wildness Perversion's visar att han inte rostat bakom trummorna trots att det var bortåt 20år sedan han sist även basade på den positionen i bandet.

Produktionen är snygg men saknar därför också den schizofreni som gjorde tidigare album obehagliga och mystiska. 

Tex: konstiga panoreringar samt tillsynes obefogade volymhöjningar.

Spiritual Independence är ett bra album med flera minnesvärda stunder och det är en återgång till "true Mortuary Drape style"-låtskrivande som herr Perversion själv säger.

Men det där lilla extra som framförallt hos mig gjorde Secret Sudaria och Tolling 13 Knell obehagliga, fascinerande och samtidigt utmärkta saknas.