Abysmal Grief - Feretri

Italienska Abysmal Grief gör sitt bästa för att framkalla kyrkogårdsstämning på sitt nya album.
Bandet ger mig samma associationer som Svenska The Coffinshakers ofta lyckas med.
Dock är det inte kall vampyr country utan funereal doom metal som förför lyssnaren.

Feretri har 6 långa spår som oftast går i ett lugnare tempo där orgeln är instrumentet som lyfter låtarna till skyarna,  eller taket i gravkapellet om man så vill.

Italienarna kan verkligen det här med att lägga in starka slingor på precis rätt ställen.
Produktionen i sig målar upp en bild av att de mickat upp i en krypta endast upplyst utav stearinljus mitt i natten.

Mörkt, rått och klaustrofobiskt, men väldigt stämningsfullt.

Sången går från ett mörkt mässande till skrik som inte skulle skämmas för sig i valfritt black metal band.
Bandet är dessutom precis lika bra live som på skiva.

8 av 10 nekromantiska frestelser är betyget.

Ghost - Infestissumam

Var ska jag börja? 

När det kommer till Ghost och deras succé finns det många fler infallsvinklar än det musikaliska.

Bandet har fått ta mycket skit från metal publiken som var så snabba med att omfamna dom,  väldigt obefogat och barnsligt enligt mig.

Vi accepterar tanken att det är Tobias Forge som är en av huvudmännen i bandet och beaktar följande.

Trots att han med sitt tidigare band Repugnant släppt den kanske viktigaste death metal plattan Epitome Of Darkness den här sidan av 90talet och även i intervjuer aldrig hymlat med att han velat ta nämnda band så långt som möjligt (turnéer och skivförsäljningen) så bemöts han och hans namnlösa gastar av smutskastning från sina såkallade metal fans.

- De har sålt sig, spela med Repugnant istället blaha blaha...

Mycket vill ha mer.

I en logisk värld skulle samma metal fans säga; faan vad kul, en utav oss har lyckats och blivit framgångsrik.
Äntligen någon som kommer från samma bakgrund som oss istället för någon massproducerad pop-produkt.

Men nej.
Nu tror jag iofs Ghost skrattar hela vägen från Billboard-listan och tycker att det är faan så skönt att slippa spela för dessa trångsynta metalskallar.

Nog med rants och vidare till själva musiken som bjuds upp till dans på fullängdare nummer två.

Redan från start så märker man att ljudbilden putsats och finslipats sen sist, den är ren och arrangemangen större och pampigare.
Att albumet är inspelat i Amerika känns logiskt.

Ghost skulle idag inte klassas som ett metal band då det knappt finns några gitarr riff (som tidigare lät 70tal) som drar åt det hållet alls.
Istället skulle jag placera det musikaliska i slutet av 60talet.
Tiden då de sockersöta "jagvillhålladinhand"-banden började experimentera med droger och lät det påverka musiken.

Bäst i min åsikt på skivan är singeln Year Zero med sin stora direkta refräng samt Ghuleh/Zombie Queen som efter några toners pianoslinga al'a Kleerup/ Tityo - Longing For Lullabies går in i ett drömskt parti som påminner om gammal Svensk filmmusik.

Ghost fortsätter sin onda vana att låna friskt ur musikhistorien, precis som på Opus Eponymous.

Detta stycke bryts sedan av och blir gitarr musik som kan liknas med då The Shadows kompade Cliff Richard för 50år sedan.
En mer modern referens vore The Ghastly Ones, gitarrakter som The Shadows möter horror tematik alltså.
Surfmusik, punkt.

T.o.m det udda singelvalet cirkusvalsen Secular Haze funkar bra i sin rätta omgivning.

Överlag tycker jag dock inte låtskrivandet håller samma höga nivå som på första verket.
Men skivan är fortfarande bra och i spår som Ghuleh/Zombie Queen, Year Zero, Idolatrine och skivans titelspår/ intro äckligt bra.

Omslaget är även denna gång inspirerad av en filmposter, Amadeus om jag inte är ute och cyklar.
Konsten i den generösa bookleten kan sammanfattas som briljant, det är samma Polske illustratör med ostavbart namn som gjorde Watain's Lawless Darkness omslag.

Infestissumam är dock inte ett underverk men nog bra sällskap i vilket fall som helst.
7 av 10 lyxiga dildokit signerade Papa är betyget.

Dessutom ser jag bandet mycket hellre i en stor rymlig lokal som Annexet än i ett svettigt proppfullt Kubben eller Strand.

Avantasia - The Mystery Of Time

Efter att Helloween totalt sket ner sig med sin senaste skiva så är det åter upp till Tobias Sammet och hans Avantasia att återupprätta äran för Tysk melodisk metal.

The Mystery Of Time tar vid där 2010's Angel Of Babylon och Wicked Symphony slutade rent musikaliskt.
Texttemat är dock nytt och en ny era inleds.
Även då det kommer till gäster så har flera gamla favoriter fått ge plats åt nya ansikten, frukta dock inte Kiske är fortfarande med.

Avantasia slutade vara ett renodlat Power Metal band redan 2002 då formtoppen med Metal Opera 2 var färdig ställd.

Russell Gillbrook spelar tillvardags trummor med Uriah Heep och bidrar med ett något rakare rock n roll sväng till skivan än föregångare som Alex (Rhapsody) som är väldigt tekniskt begåvad och något tråkiga och fantasilösa Eric Singer (Kiss).

Överlag har skivan en mer dynamisk produktion och är inte lika digitalt kall som de andra skivorna i diskografin.

Liksom på de senaste släppen så är det snäll metal med starka melodier och episka inslag som bjuder upp.
Tobias har dock fortfarande den goda vanan att inkludera någon upptempo Power Metal låt på varje skiva.

Sällan är Power Metal lika bra som då Michael Kiske (Unisonix, ex-Helloween) får lufta stämbanden i en refräng skriven av någon med talang. 

Här heter plattans bästa och mest direkta spår Where Clook Hands Freeze.

Skivan är överlag riktigt bra och väldigt genomarbetad,  bara en sådan sak som att en riktig orkester medverkar ger skivan och bandet ny dynamik.

Dock skulle jag inte säga att låtskrivandet är lika bra som på Wicked... och Angel... som bjöd på fler höjder.
Nog finns det starka ögonblick men de är inte lika starka och infaller inte lika ofta som förut.

Men, i vilket fall som helst är detta ett garanterat inköp om du uppskattar melodisk metal. 

Vi fortsätter på den inslagna banan och sätter siffran 7 av 10.

Tormented - Death Awaits

Efter den lysande debuten Rotten Death 2009 kom förra året den mycket bra mcd'n Graveyard Lust.
Nu är dock tiden inne för fullängdare nummer två med Death Awaits.

Tormented har sin formel då det gäller låtskrivande,  arrangemang och produktion.
Det är minimal skillnad mellan de olika släppen, det är nya låtar som vi bjuds på helt enkelt.
Annars har tiden stått stilla och året är fortfarande 1991.

Det är rakt på sak skitig punk'ifierad hm2-döds med fokus på minnesvärda refränger. 

Visst är det bra även denna gång, men låtarna är tyvärr inte lika starka som förut.

Men då ska ni ha det klart för er att Rotten Death ligger väldigt högt bland mina sentida favoritskivor.

Ska vi försöka dra till med någon form utav siffra för att förklara för er som har svårt med det där som kallas text, så blir det 7 av 10 för Death Awaits.

Tribulaton - The Formulas Of Death

Detta är inte samma band som 2009 drog till med käftsmällen The Horror.
Borta är "straight to the point"-låtskrivandet och Verminous drivet. En trummis vid namn Jakob har ersatts av en annan trummis som även han mycket praktiskt heter Jakob och in har 70talet och dess progressiva ådra gjort entré.
Även det estetiska i omslagskonst har utvecklats.

Skivan i sig innehåller på sina generöst tilltagna 75min många instrumentala partier som åtminstone jag tycker påminner endel om The Doors stämningfulla jam.
Överlag så är skivan mer rock n roll än metal, mer analog och varm än digital och kall.

Om sångarens röst på föregångaren hade drag av Jon (Dissection) så påminner den ibland denna gång mer om Erik (Watain), förändringar/ utveckling på de flesta punkter alltså.

Vill du ha det där direkta öset som The Horror bjöd på så föreslår jag att du väntar till maj då redan nämnda Verminous efter ca 10år gör comeback, i vad som enligt samples hintar om gammal hederlig stil.

Men har du ett öppet sinne, uppskattar musik även utanför metals ofta alltför snäva ramar samt tycker att stagnation är detsamma som död, så rekommenderar jag verkligen denna skiva då den garanterat kommer inneha en stark plats på listan över årets bästa släpp.

Cultes Des Ghoules - Henbane

Om du blandar Darkthrone's Celtic Frost dyrkande med Katharsis galenskap, bjuder friskt på samples och paketerar det hela i en varm analogt ljudande produktion med musikanter från Polen så får du Cultes Des Ghoules.
Henbane är bandets andra fullängdare och det är ett sådant verk som till en början är svårt att säga om det är bra eller inte.
Lite som med Head Of The Demon's platta så är det mest fascinerande vid de första genomlyssningarna för att sakta men säkert växa sig fast i medvetandet hos lyssnaren.

Ofta går bandet in i transliknande partier där de via repetition vaggar in dig i sin värld och skapar en något creepy-atmosfär, värt att poängtera är att det dock aldrig enhanda eller tråkigt.
Som du nu förstått så är detta ett album som tar tid på sig, med en speltid på ca 1 timme fördelat på 5 spår.
Men ge albumet den tid den behöver så kommer du att bli belönad.

Necrocurse - Grip Of The Dead

Förra årets minialbum Shape Of Death samlade bandets EP's och visade stor potential.
Då bandet nu debuterar i fullängdsformatet så är det med bravur.
Vi bjuds på 11 raka hm2-dödsspår som får dig att knyta näven i luften.
Att gubbarna fortfarande har den goda vanan att skriva minnesvärda låtar står klart redan i första refrängen, faktum är att allt blivit lite bättre sen senaste släppet. 

Hellbutcher bidrar denna gång inte bara med sin karaktäristiska sång utan även med låtskrivande som stundvis gör att bandet låter som ett Death Metal'fierat Nifelheim.

Detta skall ses som positivt då sången, gitarrarrangemangen plus det frekventa användandet av grindpartier gör musiken mer dynamisk än andra mer regeltrogna våldsverkare inom klassiskt ljudande swe-döds.

Det enda negativa är att den annars läckra och påkostade CD Digipak utgåvan inte inkluderar texterna.
Som plåster på såren får du dock många bandbilder att leva ut dina lustar till.

Slutligen, med Grip Of The Dead förtjänar Necrocurse en självklar patch på din skinnväst och en garanterad plats i din skivsamling.