Iron Maiden - Book Of Souls

Jag gillar verkligen The Final Frontier och tycker såhär 5 år efteråt att skivan fortfarande har riktigt starka låtar.

Plattan kvalar lätt in på topp 5 Maiden album i mitt tycke.

Blasfemi? 

Kan så tyckas, men så är det.

Book Of Souls fick dock kämpa i uppförsbacke.
Inte bara för den mustiga speltiden, utan snarare för att det tog betydligt längre tid för merparten av låtarna att "sätta sig".

Albumet är även gubbigare än föregångaren.

Vissa idéer på nya skivan fullkomligt skrek efter skämskudden, men efter en lyckad hjärntvätt på ca 20 genomspelningar så accepterades även dessa "missförstånd".

Woo ooo oo oo ooh - i The Red And The Black är ett sådant moment, men jag vet att det kommer funka klockrent live på en fullspäckad arena.
Men hemma i stereon gavs inte samma intryck, iaf inte inledningsvis.

Även Queen- parodi partiet (jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det utan att hänvisa till Kalle och Chokladfabrikens Ompa-lompa) i Bruce Dickinsons episka avslutning Empire Of The Clouds var jobbigt att lyssna på.

Men, lite skavanker till trots så är Book Of Souls ett bra dubbelalbum och precis alla låtar har minst några riktigt grymma partier.

Utgåvan i större CD-format har dessutom ett texthäfte där man kan läsa all lyrik utan att få mens i huvudet av ansträngning (take note: alla underground Death & Black band).

Man kan lita på gamla gubbar.

Praise The Flame - Manifest Rebellion

Jag har sett fram emot denna fullängdsdebut sedan miniplattan Profane Cult släpptes 2013.

Vi har ett rått gäng kompetenta musiker från Chile som lirar Death Metal i stil med sentida Dead Congregation, kanske lite mer catchy och mindre atmosfäriskt.

Ska jag vara petig hade jag önskat lite mer klarhet i mastern, men det är i sammanhanget en petitess.

Manifest Rebellion är riktigt bra.

Rekommenderas!

Lana Del Rey - Honeymoon

Opium.

MGLA - Exercises In Futility

Black Metal med Rock tendenser och snygga variationer av monotona riff som skapar starka atmosfäriska intryck.

Ungefär så skulle jag beskriva Polens MGLA på fullängdsalbum nummer tre.

Jag tycker bandet gått från klarhet till klarhet sedan första albumet Groza, där de verkligen hittade sig själva. 
Materialet innan är överkurs även om minialbumet Presence var helt okej.

Texterna är väldigt rakt skrivna och misantropiska, tyvärr är det lite si och så med grammatiken så full pott blir det icke.
Utgåvan som sådan är precis som alltid minmal, texterna rakt upp och ned på svart papper.

Musiken är dock närmast felfri och blir stor med små medel.  

Exercises In Futility är en mycket bra skiva där lekfullheten i trummornas ride-spel på spår 5 bidrar till albumets peak.

Dalkhu - Descend Into Nothingness

Nej, namnet är troligtvis varken en omskrivning för dala-ko eller dalkurd.

Jag tror faktiskt inte att denna Slovenien bördiga duo (plus sessiontrummis) har något med Dalarna att göra.

Vilket alla kan glädja sig åt.
Men Sverige koppling saknas dock inte helt.

Tore Stjerna har mastrat albumet i Necromorbus och att döma av texterna har låtskrivaren bläddrat i bookleten till Dissection's Reinkaos och Watain's Sworn To The Dark både en och två gånger.

Förhoppningsvis har skaparen ett genuint intresse för den kliffotiska vägen.

Som du kanske förstått av inledningen snackar vi (sling-) Black Metal.

De något udda riffen/melodierna samt sångarens mörka strup/magljud påminner stundvis om politiskt inkorrekta enmannabandet Totale Vernichtung.

Den stora skillnaden förutom helt andra ämnen textmässigt är att Dalkhu inte låter lika glatt.

Tyvärr har bandet gått overkill vad gäller trigg och eq på trummorna vilket gör att denna platta låter bäst i stereo och inte i hörlurar där ljudbilden blir lite väl påfrestande.

Låtskrivande är det annars inget fel på, vilket förklarar varför jag betalade för direkt import från det ryska bolaget som släppte CD versionen (tyska IBP kommer snart med LP utgåvan).

Populäre och överskattade Paolo Girardi har gjort omslaget.

Accepting The Buried Signs heter bästa låten, spana in den och se om Dalkhu är för dig.

Det här är bra.

Ambevilence - S/t

Kommer ni ihåg den tyska Death Metal stormen Beyond?

Bandet som slog till med krossande 7" EP'n Enter Transcendence och fullängdaren (med ostämda leadgitarrer) Fatal Power Of Death för några år sedan.

Anledning till min påminnelse är att medvetet anonyma Ambevilence låter väldigt mycket som Beyond på denna av kvalitativa Sepulchral Voice Records släppta miniplatta.

Det är lite mer ambient partier/into-outro hos detta band men jag skulle vara föga förvånad om åtminstone en av medlemmarna har en koppling till... Beyond.

Udda nog är detta släppt på en 10" MLP inklusive dom två relativt långa låtarna på en medföljande CD.
Mer onödigt än coolt, jag hade nöjt mig med endera för en billigare penning.

Slayer - Repentless

Det här albumet har bespottats av underground maffian och hyllats av mainstream Metal media.

Sanningen ligger snarare någonstans däremellan, Repentless är självklart inte en ny Reign In Blood men inte heller ett psykbryt al'a Metallica's Lulu eller St.Anger.

Jag är en enkel man och som sådan räknar jag inte med att gamla band ska göra nya klassiker 20-30år efter sin kreativa storhetstid.
Istället glädjer jag mig att få ytterligare en helt okej/bra platta med lite nya schyssta låtar från en gammal favorit att sjunga med i och hytta med näven till vid frukostbordet.

Detta gäller tex. Iron Maiden, Judas Priest och i detta fall aktuella Slayer.

När förra albumet World Painted Blood spelades in drabbades alla inblandade hjärnsläpp och glömde bort att ett Thrash Metal band behöver dist på gitarrerna för att det ska funka.

Skivans starka låtar passar bra in live, men albumet som sådant är en kraftlös katastrof.

Bättre gick det dock denna gång.

Jeff är död och Dave flög sin kos, men Slayer låter föga förvånande fortfarande som Slayer.

Titelspåret Repentless är i mitt tycke bäst på plattan och en klockren dänga.

Överlag är det de snabbare bitarna som Implode, redan nämnda titelspåret och Atrocity Vendor som träffar bäst och snabbast.

Nog åkte skämskudden fram här och var de första 10 genomspelningarna (vissa textrader plus Tom's rap frasering), men sedan hände något och jag började gilla även de stycken jag först rynkade på pannan åt.

För att vara en platta skapad av ett gäng 50 plusare är Repentless riktigt vital.

Bra jobbat!