Autopsy - The Headless Ritual

Austopsy har gått från klarhet till klarhet sedan återföreningen några år tillbaka.
Först med minialbumet The Tomb Within, sedan fullängdaren Macabre Eternal och slutligen förra årets uddaspår-samling All Tomorrows Funerals som även bjöd på några nya låtar.

Dock irriterade jag mig på det riktigt dåliga virvel-ljudet på sistnämndas nya spår, klangen var helt åt helvete i mitt tycke.

Detta är dock åtgärdat på nya kanon albumet The Headless Ritual.
Överlag kan man säga att om du aldrig har gillat Autopsy lär du inte göra det nu heller, tillhör bandet dina favoriter så bör du dock älska denna skiva.

Skillnaden mot bandets gamla diskografi är att albumproduktionerna är betydligt "renare" ljudmässigt, samt att bandet bjuder på mer melodiösa inslag med mer klassiska metal-solon här och var.
Autopsy är dessutom ett sådant där udda band där alla fyra bandmedlemmar skriver material för gruppen, alla gör det dessutom riktigt bra.

Rekommenderas äckligt starkt!

Verminous - The Unholy Communion

Verminous första album Impious Sacrilege från 2003 är ett utav de bästa Svenska Death Metal album som släppts i detta land sedan kalendern slog över till 2000-tal.
Efter en paus i skivsläpp på 10år så är de då slutligen tillbaka med den efterlängtade uppföljaren vid namn The Unholy Communion.

Skivomslaget är liksom förra gången gjort av Timo Ketola, skivbolaget Xtreem det samma, produktionen är snarlik och låtarna är lika minnesvärda och in-your-face-aggressiva med trumkomp i gränslandet mellan grind och 2-takt på Ride-klockan som förra gången.

Detta skulle lika gärna kunna ha släppts direkt efter förra plattan för en mer naturlig fortsättning hade bandet inte kunna göra, och om jag inte är ute och cyklar så tror jag att det nämndes i någon intervju att mycket av materialet som kom att hamna på denna skiva var färdigställt strax efter första skivsläppet.

Det finns faktiskt inte ett enda dåligt spår på skivan och jag kan inte annat än rekommendera The Unholy Communion till alla som uppskattar band som Repugnant, Kaamos och Tribulation's första platta.

Beastiality - Ancient Bell Chimes

Denna nysläppta demo har ingenting med musikutveckling att göra.
Året kunde i Svenska Beastiality's fall lika gärna vara 1985, tiden då vildsint Thrash var lika med Black Metal.

De starkaste ledstjärnorna soundmässigt är i mitt tycke Bathory's två första skivor med lite stänk av Blasphemy.

Det är 1'a generationens Black Metal med Rock N Roll-riff och mellantempo grind.
Det är lo-fi, säkerligen en uppiffad replokalsinspelning där de mickat upp och sedan knappt mixat alls.
Allt  toppas med reverbet som är inställt på max då det kommer till sången.

Det är dessutom riktigt bra!
De tre låtarna är släppt på kassett i en limiterad upplaga om 100ex, väldigt mainstream med andra ord.

En andra upplaga skall dock vara påtänkt, skaffa ett ex och säg upp ditt posörkonto på Spotify.

Bölzer - Aura

Schweiz, från landet som främst är känt för Hellhammer och Celtic Frost kommer denna duo som fått rätt mycket uppmärksamhet i underjorden.

På denna MLP som följer upp förra årets debut demo presenterar dom musik som jag närmast skulle vilja beskriva som ett psykadeliskt Grave Miasma med chant-liknande teatralisk sång.

Tre minnesvärda spår som bjuder på ett för genren (Death/Black Metal) innovativt gitarrarbete.
Omslagskonsten är signerad Alexander L Brown vilket är lika med kvalitet.
Texterna ingår och MLP'n ger ett påkostat intryck.

Rekommenderas alla som vill höra en korsning mellan Grave Miasma och några nypor Mastodon med Tysk-klingande sång.

Buy or die...eller gör nått annat, diska tex.

Death Karma - A Life Not Worth Living

Förra året slog Tjeckiens Cult Of Fire till med en alldeles lysande debut som trollband med gripande ockult Black Metal som stundvis påminnde om landsmännen i Master's Hammer.

2 av medlemmarna i Cult Of Fire återfinns i Death Karma som närmast kan beskrivas som en skitigare och punkigare version av huvudbandet.
Tänk då en nedbajsad GG Allin snarare än Ramones.

På denna MLP bjuds vi på 4 stycken som du absolut bör spana in om du som jag uppskattar huvudbandet.
En annan skillnad är att låttitlarna står i vårt vanliga alfabete och inte är gömda i det såkallade magiska språket Theban.
Praktiskt för oss.

Desvärre följer inga texter med och omslaget verkar ha skurits lite för tight, framför allt i övre kanten.
Detta är dock petitesser då både albumkonsten i sig samt musiken borde locka för köp.

Rekommenderas!

Flagellant - Maledictum

Från landskapet i norr kommer Flagellant som håller fanan för Svensk Orthodox Necromorbus-ljudande Black Metal högt.

Andra albumet är släppt på välansedda W.T.C, sången och instrumenten är professionellt framförda och intrycket är att allt är väl genomtänkt.

Men vad är då problemet?

Jo, det är tråkigt.
Skivans främsta nemesis är dess speltid, 53min är alldeles för generöst för Flagellant's tolkning av Black Metal.

Materialet skulle hålla grymt för en speltid runt 35min, men i dagsläget bjuds vi på 20min utfyllnad.
Tänk dig att du ätit en riktigt god bit bakelse, sedan måste du äta en till bit som inte smakar lika bra.
Sen är du övermätt...och tjock, samt din flickvän dumpar dig och tar hunden med sig.

Det ska dock framhållas att det finns enhel del bra saker på skivan, när Flagellant är bra så är det... ja, riktigt bra.
Tyvärr finns det inte så många klockrena låtar som det finns grymma partier här och var.
Om bara skivan hade hållt rakt igenom så skulle den ha en självklar plats bland årets bästa släpp, men tyvärr.

Jag måste dock rekommendera det något otippade avslutningsspåret 13 Cauldrons Burn, som sticker ut med en lite annorlunda stil. De snabbsjungna verserna tillsammans med trummorna bygger upp ett riktigt shysst driv som tidigare saknats.
Mina närmaste associationer blir en 50år gammal Bob Dylan låt Subterranean Homesick Blus, Motörhead och Tom G Warrior häng på riffen.
Briljant!

Tips till nästs gång.
Kill your darlings och album nummer tre kommer bli fantastisk.
6 av 10 är det något låga betyget.

Procession - To Reap Heavens Apart

Efter att ha hört Vein's 7" Crux Calvaria härom året så var jag övertygad om att Procession's kommande fullängdare skulle bli mästerlig.
Detta pga att 3 av 4 medlemmar delas.

Då vi förra året även bjöds på 10" Death And Judgement så var det som gott som klart, Procession's kommande skulle bli 2013 års bästa album.

Nu när jag har hört To Reap Heavens Apart är jag istället fylld utav tomhet.
Tyvärr, det blir nog inte ens topp-10.

Allt börjar såpass bra med ett upptempo Heavy Metal intro, sedan kommer första "riktiga" låten Conjurer...

Problemet är att oavsett hur episkt bandet arrangerat låtarna, hur mycket än Felipe tar i med sången så lyfter det aldrig en endaste gång under hela skivan.

T.o.m spåret Death And Judgement känns tamare i sitt utförande än på förra årets 10", solot i nämnda låt är dock fortfarande äckligt bra och stämningsfullt spelat och därför hela skivans höjdpunkt.

Jag ville så gärna att den här skivan skulle vara grym, för jag tycker att Procession är ett coolt band.

Men nej, endast 6 av 10 i betyg.