Necros Christos - Nine Graves

Vi går i väntans tider då det gäller Necros Christos tredje och utannonserade sista fullängdsalbum.

Tyskarna tar dock tid på sig och ger därför ut ett minialbum för att stilla hungern hos fansen och få jobba ifred en stund till.

Förra året kom även en rejäl samling som bestod av gruppens material (demos, 7", minialbum) utanför de hitills släppta två fulländarna Triune Impurity Rites och Doom Of The Occult.

Nine Graves består iaf av 4 tempel, 1 gate och 4 spår metal ov death.
2 av dessa metalspår är nyskrivna och 2 är nyinspelningar.

En av dessa finner vi sedan tidigare på första fullängdaren och den andra på en sedan länge slutsåld split-7" med Teitanblood.

Onödigt eller ej, tolkningarna är i vilket fall som helst bra och man skall inte klaga över att få mer musik för pengarna.

Necros Christos räknar Nine Graves som ett minialbum (detta för att de förutbestämda albumen sprirituellt skall vara 3).

Speltiden är dock generösa 40 minuter vilket gör detta minialbum över 10 minuter längre än såkallade fullängdare med band som Bathory, Infuneral, Merciless och Slayer.

Medverkande trumslagare och basist gör här sina studiodebuter med bandet efter att i höstas gjort detsamma live då de bl.a. spelade i Stockholm, men i mångt och mycket spelar det ingen roll vilka övriga medlemmar förutom ledaren Mors Dalos Ra är.

Necros Christos har haft sitt egna sound hugget i sten sedan första demon.
Endast produktionerna har förändrats och "kryddor" med åren tillsatts.

Är du ett hardcore-fan är detta ett självklart köp, annars kan du likaväl hålla dig till fullängdarna.

Gillar du inte bandet sedan tidigare kommer du garanterat inte göra det nu heller.

Verberis - Vastitas

Från Nya Zeeland kommer detta anonyma band som här debuterar med en demokassett släppt av nästan alltid lika pålitliga Iron Bonehead.

Vastitas är 4 spår/ 17 minuter musik som rör sig i gränslandet War/Death/Black och Thrash Metal.
Produktionen är ganska replokal med mörk suggestiv Grave Miasma-aktig sång.

Riffen är dock tydliga och rör sig närmare Black/Thrash men med ett Negative Plane-minnande delay på.
Referenserna är alltså all over the place och det enda ni egentligen behöver veta är att låtmaterialet är ganska så catchy och riktigt bra.

Om du tycker att kassetter är lame så kan du med lätthet streama Vastitas i sin helhet på Iron Boneheads bandcamp sida.

Detta är helt klart en kandidat till årets demo 2014.

Stench - Stench 7"

När Stench 2010 släppte sitt debutalbum In Putrescence så var de att betrakta som ett Tribulation light (2 medlemmar från bandet medverkar även här).

Det var mer melodiskt, dynamiskt och snällare helt enkelt, med ett mer naturligt och varmare sound.

Sedan dess har Tribulation släppt album nummer två och själva blivit sin egen light variant, iaf iform av brutalitet.
Låtskrivandet är det fortfarande inget fel på, snarare tvärtom.

Nog om det, tillbaka till Stench.
Som försmak inför stundande fullängdaren så har vi här då en 3 låtar lång/kort 7".

Bäst i mitt tycke är spåret Lost, vars tema inte så lite påminner mig om Queens Of The Stone Age's låt My God Is The Sun från förra årets släpp ...Like Clockwork.

Materialet är svängigt, lättlyssnat och poppigt.
Stundvis punkigt ösigt men även lugnt och laidback som i det avslutande spåret.

Stench var måhända mer gulligt och charmigt än bra när jag såg dom live för nått år sedan på Hornstull Strand.
Men i studion tillhör dom toppskiktet inom lättlyssnad och hittig Death Metal.

Gillar du tex. Vampire borde detta verkligen falla dig i smaken.

Mayhem - Esoteric Warfare

Mayhem kommer aldrig igen vara det Mayhem som skapade Live In Leipzig och D.M.D.S.
Euronymous och Dead är sedan 20år döda och begravda.

Om vi släpper historien kan vi lyssna på Esoteric Warfare (samt tidigare släpp sedans "glansdagarna") på ett mer öppet sätt.

Teloch gör här sin första insats som låtskrivare åt bandet och gör det bra.
Esoteric Warfare är i mina öron industriell disharmonisk black metal med vissa orthodoxa inslag.

Det är intensivt, klaustrofobiskt och stundvis riktigt bra.
Skivan börjar lite trevande men tar sig nått spår in och blir bättre med repeterade lyssningar.

Esoteric Warfare är bra, det är långt från ett mästerverk och ett genrefödande album såsom D.M.D.S, men också långt från att vara ett misslyckande.

Brody Dalle - Diploid Love

Brody Dalle (ex-Distillers) gör solodebut för andra gången.
För några år sedan släpptes ett album under namnet Spinerette som i mångt och mycket just var en soloplatta, dock under annat namn.

Förutom singelspåret som var utmärkt var dock skivan en fis i jämförelse med Distillers grymma trojka skrikpunk.

Diploid Love påminner istället om en ökenvariant av Julian Casablancas soloplatta Phrazes For The Young.

Vibbarna från Queens Of The Stone Age, Them Crooked Vultures och Nirvana kryddar ett annars modernt stadssound.

Brodys grymma riviga skriksång är en av relativt få beröringspunkter med ösiga Distillers.
Här använder hon ett bredare register än i forna dagar.

Diploid Love är en bra skiva, 7 av 10 i betyg om du som jag ibland vill se siffror.
Det blir tyvärr lite samma samma i slutet av speltiden och jag hade kapat med minst ett spår alternativt ändrat lite i låtordningen om jag vore producent.

Possession - Anneliese

Belgarna i Possession följer upp förra årets debutdemo His Best Deceit med EP'n Anneliese.
Temat är fortfarande exorcism och jag tycker nog att Possession är det band som förvaltar epitetet djävulsrock allra bäst.

Paralleller kan dras till de rockigare delarna av Watain's Sworn To The Dark-platta, gamla Sepultura, feta reverb och andra gäng med förkärlek för det skitigare 80talet.

Anneliese är 11 minuter dävulskt bra Black n Roll, skaffa!

Portrait - Crossroads

2011 drämde Portrait till med en riktigt grym skiva i gränslandet Judas Priest's Painkiller och 80tals Mercyful Fate.
"Crimen..." är några år senare fortfarande en briljant skiva som ingen vän av Heavy Metal bör vara utan.

2014 låter dock bandet mer King Diamond solo snarare än Mercyful Fate.
En av de två drivande medlemmarna har lämnat bandet och det märks till viss del att förändringar har skett inom manskapet sen sist.

Men, Portrait är fortfarande riktigt bra.
Sveriges bästa Heavy Metal sångare Per finns lyckligtvis fortfarande kvar i bandet.

Låtskrivandet är dock inte lika klockrent som på föregångaren.
Men det finns tillräckligt många melodier, hookar och minnesvärda partier för en stark rekommendation.

Bäst är:
At the Ghost Gate
In Time
Our Roads Must Never Cross
Lily

Där nog avslutande Lily är min favorit, när låten väl kommer igång efter det lugna inledande partiet.
Liksom förra skivans avslutande spår Der Todesking så är det den känslosamma melodiskt lidande sången i verserna som är höjdpunkten.

Crossroads produktion är kanon och min enda invändning är det något platta och tråkiga basljudet.
Framförandet är klanderfritt och skivans speltid lagom.

Portrait, fortfarande riktigt bra.