The Irish Rover

För alla som missade mitt fullkomligt briljanta inlägg om DKM's nya skiva Going Out In Style så kommer en påminnelse här om att ni verkligen borde spana in den.

Dropkick Murphys fortsätter att leverera allsångspärlor på löpande band, den enda skivan av bandet ni fortfarande kan skita i heter fortfarande The Warrior's Code (borträknat b-side samlingar och liveplattor).
Skall ni bara skaffa en punkplatta i år så borde det vara Going Out In Style.

Även om alla låtarna inte är cpbra så är de sämsta låtarna högt över medel vilket man inte kan säga om många andra nysläppta skivor.
Dessutom finns det höjder och många är dem också.

Drunken Lullabies

DKM's video till titelspåret Going Out In Style.

The Gang's All Here

Jag stiftade bekanskap med Dropkick Murphys då de släppte sitt första album Do Or Die i slutet av 90 talet och charmades genast av deras The Pogues punkhybrid med allsångsrefränger, flertalet medlemsbyten senare är vi framme vid album nummer 7.

Going Out In Style håller vad titeln lovar om detta nu blir bandets sista studioalbum.

Skivan är skitbra och innehåller idel allsångsklassiker som du kan sjunga med i redan i första/ andra lyssningen, även semiballaderna är bra denna gång.

Plattan når dock inte upp till formtoppen Sing Loud Sing Proud's höjder, men den är som sagt inte heller nera med enda plumpen i diskografin ostiga The Warriors Code (som dock hade endel riktigt bra spår den med, framförallt The Last Letter Home).

Förvänta dig dock inga hardcore bomber al'a Pipebomb On Landsdowne, den tiden är sedan länge förbi.

Numera gästar Bruce Springsteen i en låt (Peg O My Heart), som inte skulle skämmas för sig på Bruce's egen Seeger Sessions platta som kom för några år sedan.

Slutsats: DKM levererar ytterliggare en skiva som bjuder på en riktigt trevlig stund.

Ett av få punkband som jag nuförtiden bryr mig om då de släpper nytt i sällskap med Bad Religion, Rancid och NoFx.

8 av 10 fulla punkare i betyg.