TRE-R På Twitter: https://twitter.com/tre_svordom_r
Belgarna i Possession följer upp förra årets debutdemo His Best Deceit med EP'n Anneliese.
Temat är fortfarande exorcism och jag tycker nog att Possession är det band som förvaltar epitetet djävulsrock allra bäst.
Paralleller kan dras till de rockigare delarna av Watain's Sworn To The Dark-platta, gamla Sepultura, feta reverb och andra gäng med förkärlek för det skitigare 80talet.
Anneliese är 11 minuter dävulskt bra Black n Roll, skaffa!
2011 drämde Portrait till med en riktigt grym skiva i gränslandet Judas Priest's Painkiller och 80tals Mercyful Fate.
"Crimen..." är några år senare fortfarande en briljant skiva som ingen vän av Heavy Metal bör vara utan.
2014 låter dock bandet mer King Diamond solo snarare än Mercyful Fate.
En av de två drivande medlemmarna har lämnat bandet och det märks till viss del att förändringar har skett inom manskapet sen sist.
Men, Portrait är fortfarande riktigt bra.
Sveriges bästa Heavy Metal sångare Per finns lyckligtvis fortfarande kvar i bandet.
Låtskrivandet är dock inte lika klockrent som på föregångaren.
Men det finns tillräckligt många melodier, hookar och minnesvärda partier för en stark rekommendation.
Bäst är:
At the Ghost Gate
In Time
Our Roads Must Never Cross
Lily
Där nog avslutande Lily är min favorit, när låten väl kommer igång efter det lugna inledande partiet.
Liksom förra skivans avslutande spår Der Todesking så är det den känslosamma melodiskt lidande sången i verserna som är höjdpunkten.
Crossroads produktion är kanon och min enda invändning är det något platta och tråkiga basljudet.
Framförandet är klanderfritt och skivans speltid lagom.
Portrait, fortfarande riktigt bra.
Jag har egentligen aldrig gillat de allmänt i underjorden hyllade Grekerna i Dead Congregation, men på olika sätt har våra vägar korsats fler än en gång och musik med bandet har letat sig in i min skivsamling, även om så ej varit mitt syfte.
Deras MCD från 2005 fick jag gratis med en beställning från sångaren/gitarristens distro (Nuclear Winter Records, numera lagt på is) och split-CDn med Hatespawn köptes enbart för det Tyska bandets medverkan.
Ni som läser mina redogörelser här vet att jag inte är ett fan av djupa growl, jag finner dom oftast odynamiska och monotona samt stör mig på bristen av aggression.
En tydlig dealbreaker för att prata Amerikanskt sitcom språk.
Med det sagt så har Dead Congregation blivit bättre på alla sätt och vis iom fullängdsalbum nummer två.
Jag kan faktiskt slutligen säga att jag gillar bandet.
Låtskrivande, produktion och framförande är på topp.
Omslaget väcker associeringar med fallna änglar, vampyrer (Nosferatu ej Twilight), bortdragande från gud samt förruttnelse.
Ett typiskt fulsnyggt omslag, den diarréfärgade layouten på digipak-utgåvan förstärker känslan.
Det mesta stämmer på Promulgation Of The Fall, nog hade jag eftersökt mer bett i sången men den stör mig åtminstone inte (mycket).
Endel riff och framförallt produktionen påminner om Kaamos album Lucifer Rising (minus S.t Anger-varningen på virveln).
Inget konstigt i det då släktskap mellan banden finns och Kaamos är ett av de bästa band som verkat inom Death Metal.
Det är alltså en okomprimerad ljudbild som låter allt annat än samtid.
Det låter analogt och organiskt som bevarar ett mörker i musiken och en behaglig dos skit.
Grekerna skriver dock inte hitlåtar på samma sätt som Svenska band (läs: Vampire, Repugnant, Maim osv) ofta tenderar att göra (tydliga strukturer vers, brygga, ref, stick).
Dead Congregation låter istället sina stycken flyta samman och bilda en stark enhet.
De 8 spåren formar därför snarare en helhet på 40 minuter än att vara en samling individuella spår.
Det funkar utmärkt för bandets sätt att skriva och framföra sin musik.
Ibland glädjer det mig att jag tar chanser och köper nya album med band som tidigare i min åsikt haft potential men inte levererat.
I år finner vi förutom släpp med Behemoth och Lvcifyre nu även Dead Congregation på den listan.
Rekommenderas om du uppskattar Incantation, Immolation, Lvcifyre och Kaamos.
Bra skit!
Autopsy står nog för den mest stabila comebacken från en gammal favorit.
Allt (virvelljudet på de nya spåren från samlingen All Tomorrow's Funerals borträknat) de presterat är bra.
Förra årets album, fullängdare nummer två sedan återföreningen, The Headless Ritual får nu sin naturliga fortsättning med Tourniquets, Hacksaws & Graves.
Produktionen är utsökt, bandet hungrigt och låtarna riktigt bra.
Överlag tycker jag nog att denna platta är strået vassare än föregångaren.
Gillar du inte bandet sen förut så kommer du inte göra det nu heller.
Men faktum kvarstår att Autopsy är världens bästa Death Metal band, fortfarande.
Uppföljaren till några år gamla Let The Devil In är en smutsigare och något otillgängligare historia levererad av Finländarna i Sargeist.
Skillnaden ligger nog dock främst i produktionen och inte i låtskrivandet.
Där föregående album hade en relativt klar och kraftfull produktion där de stundvis starka melodierna fick mycket utrymme så är de här mer gömda i en necrofierad produktion.
Men om man lyssnar nogrannt så finns höjdpunkterna där, även om albumet inte är lika direkt och lättillgängligt.
Musikaliskt påminner riffandet om systerbandet Behexen samt Infuneral.
Ett riff-sätt där komp och melodi vävs samman och spelas samtidigt av en gitarr.
Albumet är ganska långt och jag tycker att det går lite på tomgång mot slutet, 10 spår på 48 minuter.
En bra skiva, men inte mer.
Australiens Erebus Enthroned albumdebuterade 2011 med en skiva stabilt framförd men rätt intetsägande Black Metal.
Det kändes som att fokus lades på ideologi snarare än att nå musikaliska höjder, något som jag tyckte speglades i intervjuer med bandet.
Denna "trend" har tyvärr blivit allt vanligare inom den mer Orthodoxa grenen av BM, post Watain - Sworn To The Dark.
Men, några år har gått sedan dess och bandet har lyckligtvis utvecklats i helt rätt riktning.
På Temple Under Hell har de ryckt upp låtskrivandet och presterat en riktigt bra platta.
Musikaliskt påminner det här främst om Ascension fast med lite mer skit i ljudbilden samt med mer grind bakom trummorna.
Släktträdet kan se ut såhär:
Mayhem - Dissection - Marduk - Watain - Ascension - Erebus Enthroned
I titelspåret finns dessutom ett riff som inte så lite verkar vara en fritolkning av det klassiska riffet i Mayhem's titelspår till DMDS.
Men Australiensarna har tillräckligt många egna idéer för att inte framstå som ett klon-band.
Sången gör även sitt för att ge bandet en egen karaktär (bortsett från de ibland uppenbara Attila liknande infallen).
Soundet på Temple Under Hell passar bandet och låter inte som den vanliga Necromorbus-produktionen som så många liknande band i dagsläget eftersträvar.
7 låtar på 47 minuter är den passande spellängden.
Gott så.
Ska jag vara kritisk så tycker jag dock inte att slutresultatet av mixen/ mastern blev speciellt bra.
Jag gillar soundet helt klart (med de mer analogt ljudande trummorna), men skivan saknar endel dynamik och klarhet i de ösigare partierna.
Det är lite loudness-war varning vilket gör att musiken låter lite väl grumligt i hörlurar.
Detta till trots, lyssnar du på andra W.T.C (World Terror Committee) kontrakterade band som Valkyrja och Chaos Invocation så bör detta verkligen vara helt i din stil.
Erebus Enthroned tillhör tillsammans med Ascension och Sargeist det bästa på bolaget.
Vi börjar på gammalt klassiskt Close-Up Magazine manér och konstaterar att herr Bestial Devotion, eller Mathias som hans flickvän kallar honom komponerat ett utmärkt album.
2011 släpptes först ett minialbum och nu har då en fullängdare slutligen skådat ljuset i kryptan.
Bestial Devotion känns tillvardags igen som trumslagaren i en av de få Amerikanska Black Metal band som inte är urusla, dvs Negative Plane från New York.
The Archer Takes Aim utgår dock från ritningarna till Norges tidiga 90tal men plockar sitt byggmaterial från vitt skilda platser.
De 4 långa spåren som utgör albumet låter skitigt gamla Darkthrone och tidiga Emperor både vad gäller framförande och produktion.
Men man lånar vissa gitarrinställningar och leads från huvudsysslan Negative Plane samt tillsätter lite rensång al'a tondöv Morrisey (The Smiths) på syra.
Lägg därtill orgel, klockspel och andra (spontana?) infall och du har ett album som låter eget.
Är det bra då?
Ja det är det, dessutom förvånansvärt lättlyssnat och catchy.
Rekommenderas!
