Melechesh spelade och hade med sig lite andra ointressanta band av varierande kaliber, från proffsig fritidsgård med Pressure Points, gubbar med klös i Bibleblack, några konstiga Norska (?) blandaren-försäljande namnlösa djurhudsälskare och pretentiösa Amerikaner i Nile.
Melechesh som jag var där för att se var dock cp bra, ljudet tog sig efter andra låten och nacksvängsfesten var igång.
Förvånande nog är de ett riktigt grymt liveband, inte något man automatiskt tänker sig då man hör deras mästerliga musik på skiva.
Alla låtar förutom en plockades från de två senaste skivorna, Emissaries och förra årets The Epigenesis.
Kul var det att de fick sådant gensvar,vilket förhoppningsvis leder till att de kommer tillbaka utan ultratråkiga Nile.
Varför detta Nile bashande?
Ja, tekniskt death metal har aldrig varit min sak.
En fetljudvägg och ett monotont smatter med kakmonstret sång har aldrig attraherat.
Noll dynamik i jämförelse med Melechesh, Nile är mer imponerande såsom musiker än låtskrivare för där kammar de nästintill noll.
Karl Sanders var dock lika tjock som han sett ut i tidningar och det lät som på skiva fasta med sämre ljud vilket i deras fall gör låtarna till en oigenkännlig gröt om du inte redan är inlyssnad på deras wallofsound.
Nåja, nån melodi (inte låt) lät bra.
